Striden är över, slagfältet dammar i den kalla solen
vi vet alla att livet ær en gåva, innerst inne vet vi
Rösterna har tystnat, men kropparna finns kvar
vi tror att livet ær en plåga, om vi bara kunde se

Flaggorna dansar i vinden,
trots mot den ensamma kylan
vi famlar efter varandras händer i mörkret
rädda för tystnaden i avskyns stup

Inga sånger, inga skratt, inga mer barn
inga tiggande uteliggare, inga muslimska bönerop
inga fiender, inga vänner, inga bultande hjärtan
inga kyrkklockor, inga mer avgaser
för inga tårar rinner längre då vi ligger stela, kalla

Viljorna som broar mot drömmarnas rike
levande sprakande fyrverkerier av hopp, kärlek, sorg och hat
blåa bruna gröna svarta röda tåriga ögon
armar i det grænslösa mörkret som trevar efter skuggor

Vi söker, vi letar, vi saknar,
tysta skrik för att leva igen,
för allt annat är tyst
stilla kallt mörker...

Jag hoppas att ni förstår
liv är ett svar
tomheten i erat bröst
symtomen på ensamhet
när frågan är meningen...