Tidigt imorse upptäcktes en stöld av julgranar hos Konsums julgransförsäljning. Det sammanlagda värdet uppgår till ca 750 kronor,
det är tre granar som har blivit stulna. Julgransförsäljarens enda spår är en röd tumvante med ett brännmärke efter en cigarett.



Hon kände sig så präktig. Hon andades duktighet och förståndighetspartiklar som sakta men säkert kvävde henne. Men vad var egentligen felet med hennes liv, om hon innerst inne var fullt nöjd med det? Ingenting, men det var andras tankar och krav som bestämde att det var tråkigt och otillräckligt, och hon valde till slut att lyssna på dem.
Buren på beslutsamhetens vingar och mod från hennes favortitlåt Nothing Else Matters fortfarande ringande i öronen, gick hon fram till honom där han stod på torget. Han knappade på en mobil, som för att verka upptagen, eller kanske låtsades han faktiskt inte, kanske var han helt enkelt efterfrågad fast han stod där helt allena. Iallafall, och det var vad som verkligen betydde något för henne just nu: han höll en cigarett i handen, svagt glödande i halvdunklet.
- Tja, har du en cigarett att bjuda på? var hennes första fråga till honom. Turen var med henne, hon fick sin cigg och han tände den åt henne. Hon tackade och undrade vad hon skulle göra nu? Stå kvar eller gå iväg? Egentligen ville hon så hemskt gärna prata med honom. Dessutom väntade han sig säkert att hon skulle sticka, därför vore det coolare att stå kvar. Åjo, lite rebellisk var hon allt, hoppet fanns där.
Hon stod alltså kvar, men undrade vad i hela världen hon skulle säga? Hon ursäktade sin rökhosta, det här var bara andra gången hon rökte (osanning: hon hade aldrig rökt innan, men det ville hon väl inte säga till honom). Han hade rökt i tre år, ett paket om dagen de senaste två åren.
Samtalet kom igång och flöt på bra, de pratade om musik och skolan och vardagliga saker helt enkelt. Hon trivdes i hans sällskap, och han verkade trivas i hennes. Han var nitton år, hade gått ut i våras, juridiklinjen, toppbetyg. Men han ville inte plugga vidare, trots sina höga ambitioner. Egentligen tyckte han väl inte att juridik verkade så jättekul längre, men han hade inte orkat byta linje. Nu jobbade han i en skivaffär.
Så då var de alltså lika gamla. Själv hade hon läst natur, men hon visste inte vad hon ville bli, pluggade några kurser här och där på högskola. Bodde han hemma? Nej, han hade stuckit efter studenten. Precis vad hon själv velat göra, men ännu hade hon inte orkat bryta upp och lämna sina föräldrar, de ville sååå gärna att hon skulle stanna, och det var ju faktiskt rätt bekvämt så länge hon inte jobbade. Vilket hon snart skulle börja med. Snart
Hennes mobil ringde, det var hennes bästa kompis, som hade fått ändrade planer och ville träffa henne, om hon ville?
Jo, det ville hon ju egentligen, men hon ville inte lämna Jonas. Eller kanske borde hon, medan samtalsämnena ännu inte hade tagit slut, innan den besvärande tystnaden lägrade sig och kvävde alla tankar. De kunde säkert ses igen, eller?
- Jag ringer om en liten stund, puss och kram, sade hon och la på. Tittade på Jonas.
- Det var min kompis. Hon undrade om jag ville hänga med på fest med några polare, så ja... vi kan väl träffas igen? Det... skulle vara kul, tycker jag. Eh, kan jag få ditt mobilnummer? Hon fick det och de skildes åt med en avskedskram. Hennes nya liv hade börjat, hon kände det på sig.

*

Nästa dag, en lördag i mitten av november, ringde hon upp Jonas. Hon var helnervös, satt och knappade in numret, hela numret förutom sista siffran, säkert tio gånger innan hon slutligen ringde. Signalerna gick. Gud, vad hon var nervös! Hon tuggade på läppen och handen darrade. Skulle hon lägga på efter fem signaler? Då hade hon iallafall försökt. Nej, hon skulle våga. Håll kvar, håll kvar.
Telefonsvaren gick igång. Fan också! Fan jävla helvete! Jonas hade säkert sett att det var hon, och struntat i att svara. Trodde säkert att hon bara ville ha cigg av honom, han tyckte nog att hon var urfjantig, han ville väl hellre hänga med sina coola polare. Hennes ocoolhelt lyste nog rakt igenom, livet var inte barmhärtigt mot alla, bara mot vissa utvalda, och hon var definitivt inte en av dem.
Men han hade ju verkat gilla henne, de hade stått och pratat i timmar. Om det bara var sex han ville ha (som var det enda killar tänkte på, det hade man alltid fått lära sig), skulle han väl inte bara stått och pratat, och då skulle han väl iallafall velat träffas igen? Nej, han gillade säkert inte henne, hon kunde ju inte vara omtyckt, ingen gillade...
Plötsligt ringde mobilen. Det var han, såklart. Det måste det vara! Hon vågade knappt svara, besvikelsen skulle vara så stor om det inte var Jonas. Fyra signaler gick... fem... nu måste hon svara! Hon kastade sig över luren och blev så glad att hon nästan sprack när hon hörde hans röst i andra änden. De bestämde att de skulle träffas om en timme på ett café i stan. Hon kunde knappt bärga sig.

Han var redan där när hon kom, stod och väntade utanför med en cigarett i handen. Hon behärskade sig inte, hon sprang snabbt som vinden fram och kramade honom hårt, visste inte var hennes mod kom ifrån men hon hade faktiskt aldrig varit speciellt feg av sig. Jonas kramade tillbaka, log brett när hon släppte honom igen.
- En liten rökpaus innan vi går in? undrade han.
- Underbart, andades hon fram och tog emot cigaretten han gav henne. Ville bara stå och se på honom, ville känna honom med blicken, det räckte just nu. Så de stod där bara och blossade en stund innan de gick in. Hon beställde chai latte och en arraksboll.

*

En decemberdag när hon och Jonas satt och lyssnade på Led Zeppelin berättade hon allting om sitt liv innan hon träffat honom. Om präktigheten som hotat att kväva henne och hur mycket hon velat slippa den, omvandla sig, bli utsvävande och oduktig. Att det var däför hon först gått fram till honom på torget den där dagen de träffades när kärleken slog till. Att hon nu kände sig så oerhört lycklig och mindre präktig. Ändå ville hon gå längre än det hon gjort hittills, rökt, supit och rökt på. Hon ville faktiskt stjäla.
Jonas ryckte till och stirrade på henne. Vad menade hon? Varför ville hon stjäla, vad...
- Vadå, vad håller du på med? Jag fattar ingenting, Mia. Varför? sa han upprört.
Han verkade chockad. Tyckte han att det var konstigt? Var det inte bra då eller, om inte han gillade det? tänkte hon. Men, jo, hon hade tänkt på det här ett tag. Hon önskade verkligen göra detta, och hon tänkte få Jonas med sig. Här gällde det att vara bestämd, hon skulle inte vika sig.
Hon lyckades övertala honom till slut, till en liten stöld, bara, inte så stor. Det var inte vad de stal som var det viktiga för henne utan stölden i sig. Det skulle vara lätt att utföra och stöldgodset skulle inte vara värt så mycket, det var bara onödigt. De enades om att stjäla några julgranar, så här i juletid. Den lilla stölden skulle inte kosta någon speciellt mycket pengar, så deras samveten skulle inte tyngas alltför hårt. De skulle till och med lämna ett spår efter sig. Eller ja, kanske snarare en slags signering, ett tecken om att de hade varit där. De älskande. De var nästan som en person, och varje grej de gjorde blev som en kärlekshandling. Signeringen var ganska självklar. Vad hade fört de samman? En cigarett, eller möjligtvis två. Och Mia hade tagit emot den med sin hand med sin röda vante på. Två cigaretter, två brännmärken i vanten. Det blev nästan som en förlovningsring.