Mörkret när förståndet tangerade oförsonligheten ville slå ut varje tanke och stilla varje hunger eftersom hungrandet obönhörligt sträckte mina händer mot dem som kunde ge mig något.
Men oförsonligheten kunde aldrig låta något vila i de kupade händerna. Tanken på fiendskapen genomsyrade varje gåva som vore den en hämndeakt ämnad att förgöra det inre snarare än ge mättnad åt kärleken.
Därför kunde mörkret inte bli annat än tomhet. Hur skulle det kunna bli något annat när förståndet inte kunde omfatta något annat än de bortvända blickarna och käkarna pressade till något känslan ändå kunde leva med.

Det var det där begreppet försonlighet.
De kallade det förlåtelsens sakrament och sjöng bordsvisor helt skamlöst medan blickarna sökte hjärtat.

Nej aldrig skulle jag återvända dit på den väg som syntes så rak att universum måste rodna av blygsel.
Att förlåta den som tog mig där ingen plats fanns för fingrande dårskap, att göra plats för de saliga blickar som vände sig bort inför blygden. Nej aldrig skulle jag låta mitt liv.

Men mörkret. Bara det där mörkret.
och käkarna pressade till något känslan ändå kunde leva med