Den dagen vreden kom till mig hade mina lemmar redan lagt sig tillrätta under mig för att så förbli. Stilla hade jag sett dem tvina, och stilla hade jag talat dem tillrätta. Vi skulle ha det så våra sista dagar och friden i rummet var vårt vittne.
Alla mina vänner såg in i mitt rum, beträdde det och vördade döden som log mot dem i mitt sinne. Tystnaden var det vi delade och ingen talade däremot.
Barnen fick sina huvuden smekta, nu skulle de dela det ofattbara. Och som små marionetter la de sina huvuden mot mitt och viskade tysta hemligheter i mitt öra. Hamster hade också dött och en gång var det en kattunge.

Kanske var det vid kattungen jag kände den första värmen.
Som ett andetag av spiselden jag lämnat. Och leendet som lekt mig i ansiktet hela dagen stelnade och rodnade på mina läppar. Kinderna som så passande vitnat i den stora stunden lät läpparnas färger förena munnens ord med ansiktets talan och det var i den stunden ordet kom ut ur mig som röst men ännu otänkt.
Jag såg hur människorna omkring mig steg åt sidan, först nästan omärkligt, sedan alltmer förvirrat, kanske förskräckt när det hörda kom till dem som insikt.
- Den döda var levande och bland de levande sörjer man inte livet.

Ja sannerligen såg jag dem gå baklänges bort från mitt läger, jag såg dem böja sina ryggar och vända sig om medan konturerna av vad jag såg löstes upp i det blå universa som utgjorde deras livsrum. Som såg jag dödens egen uppståndelse som ett dop in i intet.

Det var då jag förstod mig vred.
Och vreden tog min kropp, trängde in i de lemmar som slocknat och gav dem av livet som redan fått vika där tiden trodde sig bortglömd. Jag hörde de ord mina läppar förbannat och jag blev det jag redan förnekat.
Ett liv ännu olevt.

Och tre dagar in i döden såg jag mig vända i sorg
gå bort från den kärlek jag längtat

där mötte jag någon som väntat mitt ord
och vreden gav tiden tillbaka

i baklänges vördnad må mänskor förbanna
de ordlösa dagar jag trott

men tiden är inne då liv blir till dagar
och vreden gav liv åt min längtan