… Och så gick skiten av igen. Just som det gick så bra. Och inte är det första gången heller. ALLTID, när det går som bäst så ska en av de där strängarna gå av. Varenda gång, som du känner att det släpper, varenda gång som fingrarna bara löper över halsen; så går sträng-uschlingen av.
Du skriver ner ditt liv på papper. Ark efter ark skriver du. Sida upp och sida ner. Du skriver om hur mycket du hatar alla. Hur arg du är på att de har satt dig i den här situationen. Du skriver om hur skit allt är.
Det är mörkt i rummet. De svarta tapeterna täcker väggarna från golv till tak. Rullgardinen är neddragen och doften av rökelse gör luften tjock. Golvet, och de få möbler som står i rummet, är täckta med papper, notpapper. Skrivbordet, sängen och nattduksbordet, ja allt. Överallt ligger halvfärdiga texter och ackordsföljder. Över allt, ligger ditt liv. Det som du vill dela med dig av. Det som du vill visa. Det som ingen vill se.
Du sträcker dig mot nattduksbordet och plockar upp mp3spelaren. Din bästa vän. Du råkar stöta ner ytterligare några ark papper till golvet. Men vad gör det? Det ligger redan så många där. Du tar på dig hörlurarna och sätter på musiken. Den första meningen som når dina öron är: ”Jag vill inte bli en hjälte, för hjältar faller hårt.” Men i din ensamhet, på ditt mörka rum, tänker du: ”Jag kanske vill bli en hjälte. Jag kanske vill bli hörd. Jag kanske vill bli sedd. Jag kanske vill vara någon.”
Du ligger där i din säng, länge. Stirrar blint upp i taket och tänker. Du undrar om du någonsin kommer få uppleva den dröm du har. Om du någonsin kommer få stå på den där scenen. Om du någonsin kommer bli någon. Tänk om du, för alltid, kommer sitta där på ditt rum med gitarren i knäet. Med trasiga strängar, blodiga fingrar och fläckade lakan. Tänk om du kommer drunkna i pappersarken?

Du tar ett djupt andetag och fyller lungorna med rökelsen. Ditt huvud blir tungt och du känner hur allt rinner av dig. ”Vem behöver marijuana när det finns rökelse?” tänker du lugnt. Ilskan och frustrationen finns kvar. Ångesten, rädslan och sorgen, över att du aldrig lyckas lika så. Men röken lägger sig som ett täcke både utanpå och inuti kroppen. Den dämpar de känslor som trycker. Den lugnar den oro som finns.
Länge ligger du där. Tiden flyter på. Allt spelas upp innanför dina ögonlock. Alla de gånger som det gått fel. Alla de gånger som du någon gång varit på väg någonstans, men blivit fälld på vägen. Precis som med gitarrsträngarna så skyller du ifrån dig på andra. Det är inte ditt fel att allt har hänt, på samma sätt så kan du inte rå för att strängarna inte klarar av att du spelar lite hårdare än genomsnittssvensken.

Plötsligt händer något. Bilden på ögonlocken blir otydlig. Diffus. Tårar gör att skärpan, som tidigare var så skarp, suddas ut. Linjer och kanter rinner samman, och färger stryks ihop. Du ligger där i din säng, och gråter… Du gråter, för att livet kanske inte är så orättvist i alla fall. Du gråter inte, för att alla vill dig illa. Inte för att alla är emot dig. – Du gråter, för att du sakta börjar inse; att allt är ditt fel. Det är inte strängarna som ska klara trycket, det är du som spelar för hårt. Det är inte alla andras fel; att du gång efter gång faller. Du borde ha lärt dig av dina erfarenheter.

”Självinsikt gör ont.”, säger du tyst till dig själv. Med tårarna rinnande nedför kinderna.

Med den nya vetskapen om att du bara har dig själv att skylla, så reser du dig åter upp i sängen. Du tar gitarren, och även fast det saknas en sträng så börjar du spela. Du bryr dig inte om att ackorden låter helt fel ibland. Du bara spelar. Du spelar och skriver. Du skriver ner ditt liv på papper. Men den här gången, skriver du inte om hur skit allt är. Du skriver inte om hur arg du är på världen. Du skriver om; hur mycket du hatar dig själv.
Ark efter ark blir det. Sida upp, och sida ner. Du skriver, som vanligt, om ditt liv. Men den här gången, skriver du med ett nytt perspektiv på tillvaron. Med en insikt, om att du inte är perfekt. Med vetskapen om att du själv har satt dig i den sitsen där du nu sitter.