Han vänder sig om. Det är mörkt. Men solen går långsamt upp, och himlen har börjat färgas röd, röd som blod. Med hjärtat tungt, men långsamt, pulserande i bröstet ser han sig omkring. Han står på en väg, mitt i skogen, och han är helt ensam. Jeansen är fläckade av blod, tröjan är trasig och det svarta håret står åt alla håll. Han sluter ögonen. Han tänker: ”Hur hamnade jag här?” Det smärtar i hela kroppen. Så fort han känner efter så hittar han ännu en ny ömmande punkt.
Sakta, sakta öppnar han ögonen igen. Solen står fortfarande lågt på himmelen. Han vänder sig igen. Tittar bortåt. På vägen som leder ut ur staden. Han ser tillbaka, men börjar snart gå.

Han går, utan mål, länge på vägen. Han går, bort från staden. Ensam, som han alltid varit. Han går, för att undkomma det som är. För att undkomma det som varit… Han vill därifrån. Han vill glömma, bli glömd. Han vill bara att allt - ska vara bra. Länge, länge går han. Han vet inte vart. Han vet inte varför. Men en sak vet han, han vill bort därifrån. Bort från alla, som gjorde honom detta. Är dagen kommen? Då allt det dåliga ska försvinna. Då alla minnena ska tyna bort i glömskan. Är dagen här? Då allt mörker ska skingras och ljuset tillslut ska lysa igenom den ogenomträngliga dimma som under så lång tid byggts upp. Är det den dagen?

Han ser sig inte om när han går. Han vill inte se. För kanske, skulle det få honom att vända. Kanske, skulle det få honom att gå tillbaka. Till det enda. Till den, enda. Som någonsin lyst för honom i mörkret. Kanske, skulle han då inte vara kapabel att fortsätta. För hon. Hon är den enda, som någonsin gett hans liv en mening. Hon är den enda, som han skulle ge allt för. Som han skulle offra hela sitt liv, hela sin existens, för att få vara med.
Han vet fortfarande inte varför han är på vägen. Han vet inte vem som gjorde att han hamnade här. Men en sak vet han: han ska gå. Så länge, så att han aldrig kan vända om. För när han gått så långt. Så vet han: att han aldrig, kommer försöka.

Men, hur långt är det?