Jag vaknade morgonen efter, ganska tidigt och låg kvar en stund och kände efter hur jag kände mig, jag började sedan tänka på hur jag skulle överleva helgen utan att kollapsa framför min familj. Men så kom jag på att jag största delen av helgen skulle hjälpa till på en agility tävling i närheten och jag tänkte att jag verkligen skulle försöka trötta ut mig så mycket som möjligt så jag skulle slippa tänka. Helgen avlöpte utan några större svårigheter, min familj tänkte bara att jag var trött och i en liten deppig period och det var jag ganska nöjd med, för hade dom frågat mig ett enda ord om vad det var med mig hade jag börjat stortjuta på direkten. Det hände faktiskt, även fast jag var trött, att jag helt plötsligt, mitt på tävlingsplatsen, bara brast ut i stilla gråt, oftast kunde jag dock bortförklara det med solen eller skräp i ögonen. Såklart var jag ledsen nästan hela tiden och grät mig till sömns varje kväll, den stora klumpen i magen växte sig hela tiden större ju närmre måndagen, och därmed skolstarten, jag kom. På söndagskvällen var jag jätteorolig och satt mestadels apatisk på en stol, tittade rakt fram, lyssnade på klassisk musik, och försökte andas Jag har aldrig haft så mycket problem med att andas som jag hade då. Det tog en lång stund innan jag somnade, och i huvudet spelades skräckscenariona upp om och om igen, för jag visste verkligen inte hur jag eller någon över huvudtaget skulle reagera.
Jag brukade oftast komma jättetidigt till skolan, men jag kände att detta inte riktigt var rätt dag för att försöka sitta och småprata med folk innan dagen började, så jag satt hemma ett långt tag och försökte lugna mig. Ungefär fem minuter innan första lektionen kom jag till skolan, hängde av mig kläderna och gick och satte mig, alla tittade på mig och jag tror ryktet om vad som hänt hade gått ganska fort för det verkade verkligen som att alla, även de som inte vart där, tyckte synd om mig och var isande kyliga mot Han och Lisa.



Under hela dagen var jag ganska "off." och sa inte så mycket, jag kände hela tiden hur tårarna var på väg i ögonvrån, men jag hade bestämt mig för att inte gråta inför alla. Så hela dagen höll jag mig stark och försökte vara ganska som vanligt. En tid efteråt fick jag höra att det var många som hade undrat hur jag kunde se så normal ut hela dagen, jag kände mig faktiskt ganska stolt då. Det jag däremot inte sa till nån var att jag varje kväll i drygt en veckas tid grät mig till sömns, med minnena snurrandes i huvudet. Han och Lisa blev tillsammans, och jag försökte få folk att förlåta dom, även om inte jag själv kunde göra det mådde jag jättedåligt över att alla var så elaka mot dom, jag kände en stor skuld mot dom. Jag menar, man kan inte bestämma över sina känslor, även om jag tycker dom kunde ha skött det lite snyggare än vad dom gjorde. Jag kunde verkligen inte med att se dom tillsammans den första tiden, men sedan fick jag så lov att vänja mig vid det. Min bästa kompis som suttit med mig på bryggan den kvällen allt hände blev mittpunkten i mitt liv under denhär tiden och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Det var många gånger jag trodde att jag skulle börja gråta som han bara kom och höll om mig fick mig att om än inte bli glad så i alla fall känna mig bättre.



Minnena finns fortfarande kvar starka, men jag kan nu se Han och Lisa kramas utan att falla ihop. Och nu känner jag mig också redo att bli kär igen, saknar närheten och alla mysiga stunder man hade ihop. Men det jag verkligen upplevde starkast var varken ledsamheten eller som nu saknaden efter kärlek, utan det var hur starka mina kompisar var och hur mycket jag uppskattar dom! Killen som var en bra vän innan är nu min bästa och vi hoppas båda att vi kommer att fortsätta vara såhär bra vänner för en lång tid, om inte än bättre. .