Tänk dig att du föds en aning annorlunda. Du växer upp i en trång småstad, rädd och blyg. I skolan kissar du ofta på dig och blir ett offer för gliringar och utanförskap. Du leker, men du gör det ensam bakom klassrummets gardiner. Du tror att du deltar, men betraktar bara de andra barnen. Ditt huvud hänger inte riktigt med bland siffror och bokstäver, trycksvärtan bleknar och flyter ut, smälter samman till sagor. Överallt stör budskap från en hemlig värld.

Du blir äldre. Du stannar tidigt i växten och korkskruvslockarna på ryggen ser ingen för att din mun skevar av tänder. Du är aldrig välkommen på de välsorterade kalasen, och det enda du vet om vänskap är det du läst i Starlet eller Mina vänners bok. Det händer att någon pojke är snäll mot dig och du, du förväxlar det genast med kärlek. Det händer att pojkarna tar för sig av dig. Någon är riktigt våldsam, en annan har glappande käft och gång på gång blir du utskrattad av en hel skolgård.

Du blir kvinna. Studentmössor och framtidsbrus. När andra söker au pair-lycka eller läser vidare halkar du in i äldreomsorgen, ditt enda alternativ. Bland de gamla finner du ett lugn och du far runt med skurtrasor och nyckelknippor, utan att ifrågasättas av någon. Du flyttar hemifrån till en etta med kokvrå på sjunde våningen. Där är tystnaden total, inga telefoner ringer, ingen kommer eller går. Du trivs. Men efter ett tag börjar tystnaden röra på sig. Den tisslar och tasslar och du hör helt plötsligt vad grannarna säger på första våningen, på nionde, på gatan, på balkongerna, och det handlar alltid om dig. Rösterna säger att du är en hora, att du ska dö. Och du gråter. Du svarar. Du är paranoid.

Du går till ditt jobb om dagarna. Du biter ihop. Du vänder ryggen mot elakheterna som ständigt följer dig längs gatorna, som hånskrattar när hissdörren slår igen bakom dig. Du försöker blunda för de hotfulla viskningarna omkring dig, men de finns överallt. Du magrar, slutar sova och kvällar och nätter tillbringas vid ytterdörrens titthål. Du vill ju se dem, lyssna efter dem, förstå dem. Vilka är de? Varför hatar de dig? Ibland blir du arg. Då händer det att du höjer en knuten näve eller stampar hårt i golvet. Ibland rusar du ut i trappuppgången för att sparka mot någon av skuggorna bakom dörrarnas titthål. Och det händer att du postar små lappar med orden ”jag vet nog vad ni sysslar med”. Man börjar känna igen dig, vara rädd för dig. Du blir ett original.

Du bär ett spår av längtan inom dig, efter kärlek och tillhörighet. Och för att våga ta steget utanför din värld berusar du dig. Det leder till köerna, där du synas uppifrån och ned. Du passar inte in, men sväljer skamklumpen, biter hårt ihop om den och snart slutar den göra ont. Alkoholen och dansgolven blir en fristad av pulserande kroppar, musik. Och du förväxlar det genast med kärlek. Du ser inte att du dansar ensam eller leendena som följer dig. Du tror att du har hittat hem, och efter detta blir vardagarna bleka, outhärdliga mellanlandningar och du vill bara tillbaka. Du berusar dig igen och igen, du dansar mer och mer. Du råkar välta omkull fel glas och fel ord kommer ur din mun. Du blir omhändertagen av stora muskulösa armar. Du hör rösterna bakom dig, ovanför dig, inom dig väsa ”hooora, dö”. Du blir rädd och skriker. Du blir utkastad. Du åker hem till din etta med kokvrå på sjunde våningen och försöker ta ditt liv.

Du dör inte. Du hamnar på en avdelning som sjukskriver dig och skickar hem dig. Väl hemma övertygar det inre tisslet om att allt varit en tillfällig mardröm, och du återvänder. Igen. Till köer och berusning. Du dansar, du är fel och du kastas ut igen. Igen och igen. Efter upprepade gånger blockerar armarna vägen till ditt paradis. Du är inte längre välkommen. Din längtan har tagits ifrån dig och du skriker, man skrattar åt dig och du gråter. Nu har du inget.

Då börjar en ny röst viska inom dig. Du är bäst och utvald. Du är drottningen i en sällsam historia. Ett följe av soldater slåss för din skull och namnet ni alla bär är Rotlinjen. Den sanna linjen, roten till det som är rätt och riktigt. Du blir populär, en ledare, och telefonen börjar ringa i ett. Dina lärjungar uppmanar till uppgörelse med allt som förminskar dig och de skriver brev åt dig. Arga brev som förklarar vilken god människa du är, besvikna brev som dryper av tårar, hotfulla brev med orden ”ta tillbaka, annars”, och till sist byråkratiska brev som börjar ”det har kommit till vår kännedom att…”. Man ber dig underteckna dem, sedan skickas de till alla som degraderat dig. Till människorna.

Sammanhangen börjar halta. Du förstår inte hur det kan viskas om någon galning bakom din rygg när du bär på alla sanningar. Varför ifrågasätter man dig? Du blir alltmer förvirrad, förföljd. Telefonen terroriserar dig mitt i natten och den slutar inte ens ringa när du tar den under armen och flyr till dina föräldrar. Varje millimeter av dig skriker efter beröring, att få bli sedd, att få känna värmen av en annan människa. Du funderar över din stora hemlighet och bestämmer dig för att aldrig mer vara kvinna, varken till kropp eller själ. Sex månader senare, när polisen häktar av din ytterdörr för att avlägsna ett nattligt störningsmoment, hittar de en snaggad, genomskinlig kvinna i trasiga joggingkläder. I hallen ser de cirklar av fotspår. Nedanför balkongen kasserade minnen. Du är psykotisk.

Du får veta att du är kallad till rättegång. Visst har du noterat kuverten som samlats i en hög på hallmattan, men rösterna viskade, smekte något om att om du bara kliver över dem så slutar de existera. Poliserna är snälla mot dig och säger något om grannar och tycka synd om. Genast förväxlar du det med kärlek. Du älskar poliser som lägger sina stora trygga händer på dina skakiga små och vill skjutsa hem dig. Hem? Du får en tid på psyket. I stället flyr du ut på gatorna, in i nätterna. Du vandrar mil på mil och hela tiden mumlar du att du är en seriös människa. En vuxen. Frisk. För att bevisa detta bokför du dygnens alla händelser. Vad som sägs när och var, vem som höjt vilket finger hur. Klockslag och blickfång. Antydningar och dolda budskap. När du några månader senare försöker sova i en mintgrön landstingskofta på avdelning 93, hittar man din garderob full med anteckningar.

En läkare ger dig åtta minuter, sedan säger han att du är paranoid schizofren. Man låser dörren och tar dina saker. Du får en vit kopp med små tabletter, flera gånger om dagen. Världen får plötsligt sirap i fogarna. Ljuset påminner om blöt bomull, din tunga sväller och allt går så lustigt långsamt. Du undrar om de har glömt att möblera stället, där du dinglar med benen från en av de höga sängarna. Ja, så är det nog. De måste helt enkelt ha glömt gardinerna, blommorna och tavlorna. Lite synd, tänker du, när det finns så många som är ledsna här. Rumskamraten med de uppskurna armarna är nog mest ledsen, tänker du när hon försöker strypa dig mitt i natten, och du placerar ett sömnigt finger på den ilsket röda larmknappen ovanför din säng. Du förstår inte varför din familj gråter. Du försöker le mot dem, men ser mest förvånad ut. Själv känner du ingenting. Vad gör du på detta konstiga ställe? 22 gånger om dagen ringer du hem för att fråga om det. ”När ska ni ta mig härifrån? Jag ska inte vara här. Hjälp mig!”. Men de tror att det här är det bästa som kan hända dig. Det här?

Haldol, Risperdal, Fontex, Xanor. Du har bott hemma hos dina föräldrar ett bra tag nu, eftersom de små pillren med underliga namn gör dig sjuk. Du känner inte igen dig själv. Varje morgon kräks du och höger sida har börjat rycka i Parkinsonliknande skakningar. Mensen har försvunnit och var i häl, hälsingland kom allt ansiktshår ifrån? Du hittar inte ens orden längre. Någon har sytt fast tungan vid svalget och när du försöker tala stelnar tungroten i kramp. Två läkare har spänt ögonen i dig och sagt att dina biverkningar inte är relevanta. Du tvivlar. Det spelar ingen roll att tabletterna byter utseende, du vet att de gör dig till ett kolli. De fängslar dig i en åldrings kropp och de gör allt annat än bedövar ångesten som långsamt äter dig inifrån. Du tror att läkarna försöker lura dig och bestämmer dig för att aldrig mer tro på dem. Aldrig mer tro på mediciner.

Men tabletterna gör även något annat med dig. De placerar sylvassa blixtar ur det förflutna i ditt huvud. Helt plötsligt ser du samband. Du förstår. Bakom dig har du ett inferno, år av de mest otroliga historier, lögner och sanningar, och huvudrollen har alltid spelats av dig. Du och de påhittade männen. Du och jobbet som togs ifrån dig. Du och ägodelarna som kasserades en efter en. Du och alla de klagande grannarna, vräkningarna, förnedringarna. Du och polisbilarna. Du och de högljudda telefonsamtalen. Tankarna blir dig övermäktiga och du vet inte var du ska placera dem. De rusar och pulserar och växlar i ditt huvud utan någon som helst förskonande fördröjning du kallar det för tanketechno du vet inte var du ska placera dig du exploderar du springer du flyr. Du ropar. Efter hjälp.

Vårdapparaten börjar åter gnissla omkring dig. Ett rostigt maskineri där nätverk och vård ersatts av ensamhet och tabletter. Medan den mintgröna landstingskoftan nöts i kanterna slåss du för att få komma någon annanstans. Bort. Det talas om ”platser för vila” och du, du förväxlar det genast med kärlek. Du vill dit. Du skulle så gärna vilja ha någon hos dig på nätterna, en hand att hålla i när rösterna manar dig, någon som blandar de rätta doserna när döden tar makten över din dosett, någon som bär dig ut i världen när du fruktar den. Men det står ett landsting i vägen. En kommun, papper, politiska beslut och bristande budgetar. Den enda utvägen som erbjuds är rehabilitering i öppen vård. Du smakar på orden, men innehållet är surt. Re ha bi li ter ing. Det betyder vägen tillbaka till tomheten i det egna hemmet. Ensamheten. Lägenheten med de vibrerande vrårna, väggarna som faller likt giftiga korthus. Du vågar inte. Du vägrar.

Du får ett löfte om ”krisbo”. Det finns trots allt någonstans att ta vägen när allt har stelnat i kris och dit ska du få flytta ett tag. Här ska någon ta emot dig, här ska det finnas personal inom fem minuters räckhåll och här får du vara precis den du är. Man tror att det är bra för dig. ”För såna som du”, säger någon till dig. Att du anländer sju månader för tidigt är det däremot ingen som kommit ihåg att berätta för dig. Din kommun har inte brytt sig om att bygga nytt innan de la ner allt det gamla. Dörren till den omöblerade tvåan är inte ens upptagen, och när du väl sitter där i mörkret på ett tomt golv med en nyckel gömd i en svettig hand och funderar på hur man gör när man går ut och köper en glödlampa, rinner något ur dig. Du slutar tro på att det här någonsin kommer att fungera. Du kapitulerar och återvänder. Hem.

Du får två käcka kontaktpersoner, som har svårt att minnas ditt namn. De hör av sig med veckors mellanrum och riktigt bra dagar händer det att de tar ut dig på en fika. Du träffar en psykolog som tittar på klockan och börjar fråga dig om moderskomplex. Hon låter dig förklara och du, du förväxlar det genast med kärlek. Du ger henne tillit, du ger henne allt. När hon sedan försvinner, händer det att du ser henne på stan. Men du vågar inte fråga varför hon aldrig kom tillbaka, eller varför ingen kom för att ta hennes plats. Däremot får du en plats i dagvården, ett litet hus där likasinnade kan laga mat, virka lapptäcken och glo tillsammans. Likasinnade. Du njuter av att ha människor omkring dig, men är du som dem? Som den Maniska som glömmer att andas. Som den Depressiva som prenumererar på alla dödsannonser. Som den snusiga, nerpissade Pensionären. Du är rädd för dem. Du kan inte identifiera dig med någon av dem och du går aldrig mera dit.

Du börjar intressera dig för nattliga promenader. Där upptäcker du människor med samma fallenheter som du. De som drunknat i flykten i stället för storhandlingarna, trädgårdsodlingarna, dagisköerna. Du dras till deras kontaktsökande blickar från parkbänkar och småtimmar. Du tyr dig till dem. Visst händer det att de lurar av dig dina pengar och visst händer det att din mor gråter över din nya umgängeskrets, men de blir ditt substitut. Särskilt en man. Han är snäll. Han har inget emot att du sitter i hans smutsiga soffa för att se på när han och hans vänner har fest. Och du förväxlar det genast med kärlek. Och åh, vad du tycker om dem! Du tycker så mycket om dem att du övertygar en läkare om att du är i hälsovådligt behov av Antabus. I och för sig dricker du numera aldrig mer än två starköl, men du vill ju så gärna passa in.

Du träffar en Johanna. Hennes historia påminner om din. Fast hon har nog haft mer av den där oturen psykologen ofta pratade om, tänker du när du än en gång tar fram cykeln ur ditt källarförråd och åker över till henne mitt i natten, för att dra ner henne från en balkong. Johanna som aldrig vill leva. Johanna som missbrukat både människor, mat, mediciner och nu alkohol. Ni pratar om saker, viktiga saker och ser varandra bortom outtalade samförstånd. Ni älskar varandra. Och du förväxlar det genast med kärlek. Så när en av kontaktpersonerna ringer dig en torsdagsmorgon för att meddela att Johanna somnat för gott är det liksom inget kul längre. Livet.

Så lever du dina dagar. Ibland händer det att du flyr till kyrkan, in i sömnen eller det psykotiska hörnet av dig. Du har ju ingen annanstans att ta vägen. Du vågar dig sällan utanför lägenhetsdörren på egen hand. Det tar emot, även om du vant dig vid blickarna som vänds bort i avsmak, även om du faktiskt har vant dig vid tanketechnon som brinner i ditt växlande huvud. Men för det mesta sätter du dig i din favoritmöbel och väntar på att dagen bara ska ta slut. Och nästa och nästa… När paranoian sitter på din axel har du en lapp i fickan. En livlina av skört, tummat papper med siffrorna till ett mobilt team. Anonyma änglar som med väl valda ord blir en länk till ett konstruerat himmelrike, till det tillfälliga lugnet, till friden igen. Ganska ofta blir de din lisa. Ganska ofta kopplar de på telefonsvararen.

Och du, du förväxlar det genast med kärlek.