någonstans utanför mig
i ljuset som stör så varmt
genom allt detta kaos
mot ett okänt stadium
som en outtalad önskan
en förhoppning helt utan kraft
utan klarhet eller tyngd

målet man tror sig aldrig komma till
ljuspunkten man inte vågar erkänna
tankarna och drömmarna
de man för länge sedan förnekat existens
de blir bara ljusare och ljusare
och varmare och varmare och varmare
medans mörkret blir tjockare och tjockare
där man verkligen är

det känns som om jag faller
som om jag hoppade för länge sedan
ner i en djup, mörk brunn
och jag faller fortfarande
och jag ser ljuset bli starkare och starkare
och längre och längre bort
medan mörkret omfamnar hårdare och hårdare
i sitt förkrossande grepp

(jag hoppade dock
... hoppas jag hade ett bra skäl
nu undrar jag mest varför...)

/