Men med en rejäl pannkaksstekpanna
i gjutjärn. Det är inte lika romantiskt.
Pannkakor gräddar jag kanske tre gånger
per år, behovet av en sådan tingest var
diminutiv för att inte säga obefintlig.
Men i ett tidigare liv, för c:a trehundra år sen
var min högsta önskan just en pannkakslagg.
I gjutjärn. Rejält fär att mamma hade en.
Men varför ska den gamla avlagda och begravda
och för länge sedan glömda önskan
ta sig ton så där oförberett.

Plötsligt stod jag där bland grytor och kastruller.
Rivjärn och andra hårda läskiga material som
används i kökets slitsamma värld.

Jag ville ligga på ett blommigt överkast och äta
Frazers chokladpraliner medan jag vilar mitt
bräckliga huvud på kuddar med spetsvolanger
och läser en god bok tex Arvet efter Gusta Vasa.

Men vad gör jag? Gräddar pannkakor!
Mitt i natten! Är det nån som är hungrig?
Bara kom. Här vankas pannkakor med hallonsylt.
Men Varning För Hunden bara. Ja, vi har ingen...
men ändå...akta er för den...