Av tårar är en mänska snart förtärd
om våren inte låter bäckar rinna
och isens tunga täcke må försvinna
där sorgen huggit djupt med slipat svärd

Men solen låter kärlekslågan brinna
och modlösheten samlas vid dess härd
att finna glädjen åter i sin värld
i mötet med den gud som låter tvinna

tre tåtar samman till en livslång tross
en vit av hopp och en av hjärtats röda
men ännu mer den blå som talar tro

till hopplöshetens frusna stenkoloss
att väcka upp ur hatet allt det döda
som sorgen måste ge sitt varma bo