På mottagningen en vecka vilken som helst i vår herres hage.
Patienten, förlåt, klienten skall det förstås vara, tilltalar terapeuten.
-Goddag doktor Åkerlapp. Jag mår så mye bättre nu att jag allvalligt funderar på att hoppa över resten av vårens konsultationer på er soffa.
-Det var väl roligt att jag kunnat glädja er så, att skänka andra glädje är ibland svårare än att ge folk en käftsmäll rent verbalt, skrika obsceniteter bara för att personen ifråga har haft tråkigt i mer än fem minuter...
Vi gör så här, gå hos mig några gånger till och så får vi se vad det ger, sedan kan vi diskutera om...
-Men för helvete då, Pokerlapp, fattar du trögt eller...?

Här rann dialogen ut en smula i sanden, den på samtalet tjuvlyssnande receptionisten åsåg med viss förtret hur både terapeuten och klienten båda försvann utom synhåll in på Åkerlapps rum. Här kunde historien ha slutat, men som vi alla vet, livet går vidare och historien skrivs inte av receptionister.