Utanför ligger fältet i grått insvept i ett solkigt snötäcke. Husen är färglösa men konturerna är skarpa. Det ser livlöst ut och jag är utanför som vanligt.

Det är inte annorlunda idag mot någon annan dag. Jag röker en cigg på balkongen och diskar som vanligt. Jag plockar undan, surfar håglöst på datorn, spelar lite mahjong, pratar i telefonen. Som vanligt. Barnen skriker på varandra eller mig, leker en stund, skrattar åt något, pussar gonatt och sover. Katten jamar. Böckerna står i bokhyllan, gitarren måste stämmas om igen. Som vanligt. Ingenting förändras.

Den konstanta gråheten råder och jag är inte ledsen för det och jag bjöd in den och jag låter den hållas. Det är inte ett prov längre, det är min verklighet. Jag valde bort det andra. Det som gör ont. Det som aldrig har lett någonstans. Det som kändes som ett tvång och en upprepning fast det var rörelse men rörelse kan stagnera och stillhet kan röra sig.

Jag upplever stillhet och det gör ont. På både bra och dåliga sätt. Stillheten rör sig på ett annat sätt. Den rör om, den för upp saker till ytan som legat på botten. Tankarna far. Jag upptas av stillheten och mina tankar blir konstiga och pretantiösa. Jag ser att de är handlingar. Jag handlar i mina tankar, mer än jag någonsin handlat i mitt liv. I mina tankar har jag alltid levt mer. Gjort mer. Gjort allt.

Nu sitter tankarna där bredvid mig och börjar på en liten resa men jag säger - snälla du, jag orkar inte. Jag vill inte resa. Jag vill inte gå någonstans, inte träffa någon, inte göra något - ok? Tankarna sätter sig ner igen, suckar.

Så sitter jag och ingenting speciellt händer. Men ändå händer något annat, något som jag inte har varit med om förut. Jag hör mig själv. Inte på avstånd, inte springandes efter, inte som en röst i örat utan här och nu. Hör mig. Hör andra. Det är en märklig känsla.

Jag hör mitt hjärta slå.