Blodet som flöt så långsamt igenom öknens förkastande vindar
Där sanden gav dess svartröda färg en så stelnad nyans ifrån ljusets skimmer
Emot dynornas rinnande flodar vi alla drunknade
Där ögon som slocknades i dess solfruktiga land

Fienden vi mötte utifrån de virvlande dammolnen
Somnade under öknens sjunkande sanddynor
Det var här en gång i tiden deras ansikten långsamt förtynade

Vi vart monster som smörjde deras själar med fettet ifrån våra vapen
Vi tillät dem aldrig att skrika så vi kunde ge deras familjer den ära och mod som deras storslagna män hade visat oss nu

Men de skrek lika hjälplösa
Så som våra män gav sitt sista rop inför verklighetens drömmar

Vi var omringade i en stund ur modets omtumlande ögonblick
I en sfär av så overkligt hat

Med svarta ögon du rör dig som ett djur
Likt en snabb slowmotion du fokuserar i ren automatik
Med reflexer du stärker din vilja för att kunna få överleva
Dessa hot som ditt liv så skört ej har kontroll över
Du sliter allt i stycken och tillslut börjar du leta efter nästa byte
Likt savannens härskare så hungriga vi nu alla är inblandade
Där vi jagar med vassa tänder tuggandes tills bytet är nere


Ifrån de mörka krutmolnen som fyllde våra skrikande lungor utav smärta
Kunde jag se ett ansikte ibland skuggorna säga;

Jag är en simpel Legionär ifrån Afrikas öken
Jag slåss för mitt liv och mina framtida visioner
Mitt äventyr är så som många av livets verkligheter
Ett annat liv på andra sidan som så många blundar inför
Men de vet, tro mig de vet vem jag är innerst inne

Jag såg mig själv som en av de andra i normens flockar
Men fann mig ändå själv så långt därifrån

Jag är nu rovdjuret inom oss

Och den finns där....den grävs fram djupt inom dig
Det kvittar hur länge du nu än blivit lärd ifrån rädslan

Handlar allt bara om ögonblicket ur tid och plats
För att överleva eller att dö



Din försvarsmekanism är svaret på dess gåtor