I gränder utan ljus dansar skuggor längs med betongen
Där vid gathörnet står en grå gestalt och känner sig fången
Hon skrattar ondskan rätt i ansiktet och ler åt det som svider
Ändå vet alla som passerar till och från jobbet att hon lider

En sympati som finns i blickar men som saknar handling
En mänsklig medmänsklighet som är i förvandling
Se det fina i det hela, du är ju lyckligt lottad
Ingen ser om din själ ligger på trottoarkanten blottad

Att sparka på den som ligger gör inget om hans andetag försvinner
Ingen kommer ändå att våga räkna alla de själar som brinner
Ingen ser därför att vi är i en konstant vintergrå dvala
Vi har uppfostrats till att tiga istället för att tala

Sanningen är den att man inte kan stjäla från den som inget äger
Det är svart på vitt om grått, ingen fråga som ligger och väger
En förolämpning som anses stämma är nu ett konstaterande
Vi gör oss förberedda för ett evigt handlingslöst debatterande

Nej, du kan inte våldta en hora har jag ju sagt
Du kan alltså förlora och stjäla något abstrakt
Men du kan inte bli bestulen på något du inte har
Finns det någon som vågar ge när andra bara tar?