Drabbad.

Det enda ordet jag kan komma på i denna stund. Jag är drabbad av Dig. Du är drabbad av Mig. Hur Du än har försökt att döda dina känslor, hur Jag än har försökt att värja Mig. Likväl brinner Vi... Flammande hjärtan i natten. Viskande blickar.
I fredagskväll slutade jag andas. I det första ögonblick Vi lämnades ensamma vände Du dig mot Mig och Du tog Min hand i Din. Atmosfären tätnade och blev alldeles kompakt. Jag såg in i Dina ögon och det var som att se rakt in i himlen.

I fredagskväll slutade du andas. Jag besvarade Din ömhet med all kärlek som ryms inuti Mitt hjärta. Jag smekte Din hand och Dina fingrar och Du slöt Dina ögon, Jag såg hur Du förlorade fattningen i ögonblicket av pulserande längtan och återuppväckt lust och kärlek. Så slöt Jag mina händer om Ditt ansikte och kysste Dig och det var som att glänta på dörren till paradiset. Vi kunde inte tala, bara andas intill varandra. Känna Våra hjärtan slå.

Dagen efter skrev Du till mig att "ibland säger tystnaden mer än ord". Utan att våga hoppas för mycket, känner jag ändå hur skrivarlusten kanske kan komma tillbaka till mig. Kanske.

Du har kallat Mig för Poetinnan, Gudinnan, Kleopatra. Du har kallat Dig själv för Min slavinna. Men den kvällen såg Du Mig sitta på knä framför Dig. Jag har varit Din älskarinna. Nu ser Jag hur du släpper ut Ditt hår och går mot Mig igen, kärleken som får både Ditt och Mitt hjärta att brinna.