Hej min vän!

Det är väl ändå konstigt, att fast man pratar med varandra en hel del, kan det vara så svårt att få de rätta orden sagda. Eller också är det så att orden inte alltid når fram. Så kände jag det efter att jag hade lagt på luren efter vårt senaste samtal.

Jag ville ha sagt något mer beträffande fenomenet ATT GE. Vad är det att ge?
Kan man veta det om inte den man ger till upplever sig ha fått? Ett filosofiskt spörsmål kanhända, men det satt kvar i mig efter att vårt samtal var avslutat.

Du, och många med dig, upplever tydligen, att jag enbart FICK, av min man, som en mottagare av hans värme och omsorger. Har ingen funderat på vad det kan komma sig att han hade det att ge, och gav till just mig? Varifrån kom det?

En klok människa har bett mig stanna upp och tänka efter, vara mindre anspråkslös. Hon kände min man, har talat med honom om detta. Och hon har ju rätt när hon påminner mig om att man inte kan skörda om man inte har sått. Och att jag inte får glömma det jag själv har gjort, att hans kärlek inte hade funnits där utan min. Att alla vackra minnen jag har att vårda, också är min egen förtjänst....
Jag har funderat en hel del kring hennes kloka ord. Och märker hur det för en del människor är alldeles självklart, att det förhåller sig så, medan andra inte alls har funderat över GE och FÅ.
Nu blev jag också påmind om min älskades egna ord. ''Utan dig skulle jag inte ha klarat dessa svåra år''. Den kärleksförklaringen räcker för resten av mitt liv.

Visst är det märkligt, att det är så få som undrar över orsak och verkan. Över varför jag själv befinner mig i så urdåligt skick.
Jag älskade honom av hela mitt hjärta och gav allt och mer. Jag har aldrig sparat mig, och kärleken öppnar hela tiden nya dörrar. För att vi gav varandra full uppmärksamhet. Och lärde känna varandras innersta, i total uppriktighet.

Jag förstår att det är något alla vill uppleva. Men jag kan lova att det inte är något som kommer av sig själv. Det är ett hårt och målmedvetet arbete, som kräver att man är i nuet, och har modet att ständigt vara uppriktig, att inte spara på krafterna, att tala ut när det behövs, och framförallt att inte någonsin glömma att visa sin kärlek.

Vi levde inte problemfritt. Det flög inga stekta sparvar i våra munnar heller.
Men vi hade viljan att lösa allt tillsammans. Kampen blev ojämn på slutet, som du vet. Och det gör mig ibland ledsen över att inte vänner förstår mer om hur det kan ha varit för mig. Omgivningen är liksom förblindad av att det var HANS kamp. Och glömmer att min kamp pågår fortfarande.

Jag vill så gärna göra livet tydligt om det går. Och det här ett försök att fokusera på ett begrepp som jag anser livsviktigt. Det är ju inte säkert att DU tycker det, men då har i alla fall en av oss uttryckt några innersta tankar....
Min enda intention var att få ner dessa ord, för att de satt där och skavde och skavde.

Varm kram från vännen