Så hälsade vi på varandra lite avmätt, döden och jag. Hon sa inte mycket och jag blev mest förvånad över hennes kön. Aldrig hade jag tänkt mig döden som en kvinna med långa kjolar. Rätt lik mig själv faktiskt fast jag måste erkänna, att jag inte vet hur jag ser ut längre. Spegeln lurar mig att tro min existens, men i själva verket ser jag bara streck och linjespel. Aldrig något jag minns att jag sett i någon annan tid.

Men döden bryr sig inte om något ansikte, så sa hon och följde min kontur med läpparna lika slutna som mina ögon.
-Här är inte mycket kvar, inte mycket.
Och jag hörde vad hon sa och visste, att så är sanningen. Här är inte mycket kvar. Fårskinnen under mig känns genom huden mot benkanterna och jag vet hur lite jag vet om köttet som borde finnas mellan mig och livsgränsen.
- inte mycket, svarade jag och tänkte mig ett leende.

Att hon ville se mig borde nog varit skrämmande. Jo, jag tänker ofta på hur det borde vara. Hur det skulle varit om jag inte. Eller om det varit annorlunda.
Men aldrig att jag känner rädslan. Den jag borde.

Här hänger galgarna tätt, fyllda med långa kjolar, sådana jag låter falla kring min magerhet. Klänningarna kvinnliga som klänningar kan vara när mjukheten kringgärdar dem. Och doften av de gamla minnena jag tappat finns kvar där i linet. Känslan av tråd mot tråd. Gnisslande fibrer när plaggen överlappar sig själva och mitt inre. Här är mer av tyg än av det jag blivit stillasittande.

Och döden.
Hon vände tillbaka sedan hon lagt sin svala hand mot min panna.
-Här är inte mycket kvar, sa hon.

Och jag vet
här är inte mycket kvar