när min pappa just hade dött och jag betraktade hans magra kropp som låg där i sjukhussängen med knäppta händer i skenet av ett stearinljus visste jag att den ande jag älskat redan lämnat oss

kroppen är i livet ett besjälat kärl
kroppen är i döden en tom behållare som utan vårt inre vissnar bort

när jag stod där insåg jag att jag förutom att ta farväl av pappas själ även hade behov av att säga adjö till hans kropp
hans gråa hår, kroknäsan, de tunna axlarna, hans skrivbordshänder och fårorna runt munnen
jag hade älskat dem också
nu finns både minnet av hans kropp och hans person lika starkt levande kvar trots alla år

min käraste är snart lika gammal som pappa var när han gick bort
när jag sitter vid frukostbordet och betraktar hans medelåldriga kropp där mittemot mig inser jag att jag älskar den

hans höga gestalt, breda axlar, smidiga ben, vackra ögon och hans känsliga mun
hans grå hår, magra kontorsarmar, håriga axlar, lite hängiga hud, rynkor och bilringar

hans kropp
inte bara mot min i ömma gester och i kär lek utan bara som den är
här

jag känner stor ömhet
jag är rörd
och djupt berörd

äntligen