Ada tyckte att Kal hade blivit så erbarmligt trist. Inget hände. Dagarna var

likadana jämt . . .

Ada klagade och klagade varenda dag.

Kals tålamod började knaka betänkligt. Smockan hängde i luften.

Han började så sakta tala:

Om du inte håller klaften snart käring så vrider jag nacken av dig!

Ada som sitter i hörnet och stickar, tittar upp och svarar:

Ja då får man i alla fall se sig om!

                                                ''häpp''