Sorlet stegras men det blir tyst i korta perioder. Överallt grabbar händer tag i räcken, remmar och ryggstöd. Några står med stabila fötter på golvet och fingrar på mobiltelefonen, omgärdade av de andra resenärerna. Det viner högt i svängarna och den kyliga decemberluften letar sig in mellan av- och påstigningarna. Jag sitter intill ett immigt fönster. Slickar mig om läpparna och gnider med långfingret runt munnen. Rättar till halsduken och vänder mig mot fönstret igen. Ser mitt mörka hår reflekteras, näsan och ögonen vagt. Tjejen intill med målade ögonbryn och mouche möter mig i spegelbilden en kort sekund, de långa ögonfransarna dansar fort förbi. Förortssvenska hörs i änden av vagnen tillsammans med höga skratt. En kille visslar i dörröppningen och fortsätter sitt samtal med kompisen som går nedför gatan...

Luften känns kvav och folk börjar tränga ihop sig för varje hållplats. Blickarna vandrar runt likt korta elstötar, fortplantar sig än dör ut på andra ställen.
Framför mig sitter en äldre man med brun basker bland två ungdomar och en mor med sitt barn i famnen. Modern talar till barnet på somaliska och sneglar nyfiket på medresenärerna, stirrar på mig en kort sekund och vänder sig mot barnet igen. Den blå stolsdynan skymtar fram mellan mannens grå byxor och moderns svarta kjol. Två män står i gången, den ene talar i sin handsfree och den andre stirrar ut i folkmassan med tom blick, båda bär en svart datorväska över axeln. Bredvid dem står några gymnasieungdomar, en lång blond kvinna med resväska och en liten pojke som snörper på munnen och gungar rastlöst fram och tillbaka...

Mannen med den bruna baskern göms plötsligt bakom ett par människor som kliver på och ställer sig nära dörröppningen. Mannens vita skägg kontrasterar mot omgivningen och de mörka kläder han bär, ramar in hans smala, något brunbrända, avlånga ansikte. Blicken är riktad mot golvet men han tittar upp då och då. De intensivt blå ögonen är små och djupt infattade, kantade av mjuka rynkor. Jag rotar i min jackficka och vänder bort blicken ett tag, letar inte efter någonting särskilt. Kanske en sådan där rysk docka. Som i bästa fall skulle kunnat skalats av till hälften, men inte mer. Aldrig mer. Inte här. Fingrarna är stelnade redan innan man börjat. Det skulle vara för smärtsamt, en omöjlig tanke. Man behöver inte, för det går ändå inte. Folkmassan i vagnen är som legoklossar utan sina knöliga piggar. Släta, ofullständiga. Nöjda. Kunde byggas ihop i ursprungstanken. Skulle i bästa fall kunnas staplas upp i brokiga, stela högar, men inte mer. Aldrig mer. Inte här.

Mannen tar fram en hoprullad tidning ur sin fjällrävenryggsäck och sitter upp. Högra handen sticks in under kappan och drar fram ett glasögonfodral, han sätter på sig glasögonen kvickt och vecklar ut tidningen. Han bläddrar fort, lite för fort..