Aldrig trodde jag att stoltheten kunde svida så i ögonen på en nioåring. Hellre dö än ge sig. Hellre äta sand, gå på plankan, lida alla kval i världen. Den argaste blicken som finns och den suraste munnen. Lockar som spretar och svettig panna och mörker, totalt mörker i blicken. Jag försöker argumentera, hota, lova, förbanna - ingenting fungerar. Så, i mörkret, hör jag rösten. Mamma?
En dag kommer du inte ropa på mig längre.
En dag kommer du somna ovän.