Redan medlem?
Logga in
mannen av sand sjunker bort i havet...ibland känns allt bara desperat med händer som vägrar sluta skaka och tankar som vägrar sluta viska jag känner mig gråtfärdig jag vet... en man ska inte gråta jag gråter inte... jag kan inte... jag vill så gärna bara få det att forsa ur en mental rengöring genom tårar ibland inser man hur patetisk man är hur lite man lyckats genomföra under... de närmare trettio åren av liv... jag vet att jag oftast står handfallen... som om jag vore en höna med ett nyavhugget huvud eller en ål... även den utan huvud man validerar sig själv genom reaktionerna man får från andra och om man inte ser reaktionerna eller vägrar våga inse jag ger ingenting till er jag ger ingenting... jag är ingenting... ärligt talat... jag vet ingenting om livet livet har alltid varit en barriär för mig "livet" som ord och hur jag tyder det jag vet inte vad jag ska göra längre ... har jag någonsin vetat? det är så uttröttande att existera att existera i min existens i min vridna syn på vad existens skall vara allt måste vara perfekt minsta negativa händelse och jag ger upp jag vill så mycket... alla de vanliga sakerna kärlek, värme, glädje... hur ska man bli kär när man inte ser människorna runt omkring när man är så otroligt fokuserad på självet som jag verkar vara hur skulle någon annan person någonsin kunna tränga sig in man få vad man förtjänar, eller hur? meningslöshet kan bara leda till meningslöshet liksom livet endast kan leda till död och självhat, till mer självhat det känns så självklart... ... undrar varför jag babblar så mycket om det? /
Fri vers
av
Jonny Larsen
Läst 181 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2009-04-05 23:11 
|
Nästa text
Föregående
Jonny Larsen |
