Del I

Sara hade aldrig förstått varför pappa alltid var så arg, och varför han alltid tog ut det på mamma.
Hon hatade honom för varje brutet ben och blåmärke, och hur han kunde skylla allt på mamma med en annan lam ursäkt.
Mamma hade gjort det mycket klart för Sara och hennes bror, Samuel, att om pappa blev arg så skulle de gå ut.
”Leta efter Samuel, jag klarar mig”, det var orden hon skulle säga.

Så Sara skulle ta hand om Samuel, sin åtta år yngre bror. Och när pappa börjar skrika så skulle de lämna huset tillsammans. Gå ner för ett par gator till parken. Där var dom säkra. Sara skulle leka lite med Samuel, han fick aldrig se henne gråta.
När allt var bra igen så skulle mamma komma och ta med dom hem.

”Varför kan vi inte få hjälp?” Frågade Sara. ”Pappa är en dålig människa.”
Mammas ögon tårades.
”Älskling, pappa är inte dålig.. Han är bara väldigt arg.” Sa mamma hyschandes.

Pappa var polis. Och Sara kunde inte förstå varför mamma inte kunde få hjälp.
För poliser är ju snälla.
Pappa sa att mamma var en knarkare, mamma var bara skräp. Utan pappa skulle mamma inte vara någonting alls.
Det hade Sara hört pappa säga till mamma, när han trodde Sara sov.

Om mamma förlorade oss skulle hon bli ledsen. Då skulle mamma gråta.
Så varje kväll bad Sara till gud, ”Snälla Gud, låt pappa dö. Han skadar mamma och får henne alltid att gråta.”
En natt hörde mamma Saras böner och hon grät och kramade om sin dotter.
”Be inte för att människor ska dö, speciellt inte din pappa. Be att pappa ska vara glad istället. Då kommer vi alla bli glada.”
Sara ville inte se mamma gråta, så hon gjorde vad hon blev tillsagd.
Hon bad till att Gud att göra pappa lycklig, men mest av allt mamma.

Men saker och ting blev värre. Pappa började slå Sara. Så hårt att det blev blåmärken. Och ibland kom det blod.
Mamma tog snabbt tag i Sara och knuffade henne ur vägen.
”Spring älskling!” Viskade mamma med tårfyllda ögon.
Sara tog tag i Samuel och sprang till parken. Den säkra parken.
Sara satt bara på en gunga och väntade. Ute började det bli mörkt och trots Samuels låga ålder så hade han genomskådat Saras tysthet.
Båda väntade på mamma. Men hon kom aldrig.
En polisbil körde fram till dom. Det var pappas vänner.

Mamma var på sjukhuset, hon hade ramlat ner för trapporna igen.
Pappas vänner satte dom i bilen och körde tyst iväg.
Men inte till sjukhuset, utan hem.
Pappa väntade där, med ett snitt på hans kind.
När pappas vänner hade åkt så stängde han dörren och sa ”Mamma är död.”

Sara klämde Samuels hand hårt. Hårdare. Hårdast.
”Mamma är död.”
Tre skrämmande ord som hängde i luften. De båda kunde bara stirra.


Del II

Pappa stormade förbi dem båda, och lilla Samuel började gråta.
Pappa tog tag i Saras arm och skrek: ”Det är ditt fel att hon dog!”
Sara kunde inte tala eller tänka. Pappa slår henne hårt.
Den här gången så hårt att hon föll ner på golvet.
Samuel började skrika, högre och högre. Detta gjorde bara pappa värre.
Han släppte Sara och gick mot Samuel.
Men Sara kom snabbt tillbaka upp och hon tog tag i Samuels hand och sprang uppför trappan.

Mamma kunde inte rädda dom längre. Och ingen annan brydde sig.
Pappa var snabbare. Pappa var starkare.
Han hann snabbt ifatt dom och nu var han förbannad.
Sara kramade Samuel hårt, det fanns nu inga fler platser att ta vägen.
Hon hörde hur pappa kom närmare. Sara höll andan.
Hon visste att det var här det tog slut.

Men så hände något.

Hela rummet fylldes med ljus. En öronbedövande tystnad flög fort fram.
Sara kunde inte höra hennes bror skrika. En blek figur syntes nu framför pappa.

”Mamma”, halkade ut från Saras läppar. Men figuren vände sig inte om.
Sara höll nu hårdare i Samuels armar..

Ängeln växte två vita vingar, och pappa föll till golvet.
En känsla av både varmt och kallt slog de två syskonen.
Ängeln öppnade sina svarta ögon och grät tårar av blod på mannen.
Pappa backade in i ett hörn. Han skrek, hans syn var suddig.
Han täckte för sina öron, som om att han var i smärta. Men det fanns inget att höra.

Blodet föll fortfarande ner för ängelns ansikte och täckte hennes vita klänning.
En klänning som nu var mörkröd.
”Ni måste blunda nu, lova mig det.”
Lydigt slog de två syskonen ihop sina ögon och väntade.

Pappa såg förskräckt ut. Hans syn blev långsamt sämre. Han slog händerna för ögonen och det började sippra svarta tårar ur hans ögon.
Ett andetag av makt for snabbt genom huset.

När Sara öppnade sina ögon igen så var pappa och ängeln borta.

Frenetiska bultanden hördes från nedervåningen. Någon knackade på dörren.
Samuel höll sig fortfarande tätt intill Sara, och han skulle inte släppa taget.

Sara tittade runt, yrvaken och förvirrad. Hennes tolvåriga hjärna började fungera igen.
På golvet såg hon två fjädrar. En vit som snö, och en röd som blod.
Hon undrade om Gud hade svarat på hennes bön.
Hon log och hoppades att detta skulle vara sant för alla.

... Alla utom pappa.