En dag ska jag vakna och sätta mig upp i sängen med förbundna ögon.
Det är den dagen jag ska känna doften av kanel och spädbarn, sådär oemotståndligt kryddmjukt så att alla sinnen vaknar och måste.
Sedan, när allt måste är gjort ska jag ställa mig upp och ropa att tiden är inne.
Då ska jag veta, att allt jag gjort har varit och inget nytt finns att vilja.
Det är samma dag.

Den dagen ska ögonbindeln sitta som fågelvingar runt det ännu osedda och ingen fråga ska fästa mitt namn vid något annat namn. Det är den dagen alla bilder ska framkallas i de färger som väntat bundna vid allt det irisen längtat.
Det är den dagen friheten slipper veta.
Då, när allt blivit kunskap ska jag kasta mig ut ur min fångna kropp med ögonvingarna knutna kring själen med råbandsknopar i skiraste ljus. Och mönstret av kroppens konturer ska vara av sådan natur, att ljuset ser ögonen tåras.

Det är den dagen skrattet ska födas på nytt för att norrskenet vet det som vaknar när natten blir färglagd i ljus. Den dagen, min dag bortom sången, den vingslagna frihetens dag.
Så ska vi ses genom vatten och molndagg.
Samma dag i ditt liv som i mitt.

Och vingslagen lyssnar som fågeln
en korp som en ofängslad hud
ett rop in i natten
och doften är mild som kanel
så föds där ett barn mitt i döden
den dagen är min
som i dag