En enda gång i mitt liv har jag aldrig,
känt så annorlunda för någon!
Jag sket i vad alla sa, sket i vad alla tyckte,
jag höll fast vid dig.
Allt ändrades på en sekund,
vår relation blev mer än bästa vänner.
Det var du som lärde mig att le,
du var min ängel, jag såg allt så mycket positivare.

Våra läppar var som gjorda för varandra,
min hand i din, inget kunde vara säkrare.
Det finns en speciell plats i mitt hjärta du har,
och föralltid måste du stanna kvar.

Vi gled isär, sakta men säkert så blev vårat öändliga band,
mellan våra hjärtan smalare och smalare, och det gick av.
Du kan inte begära att jag ska glömma dig helt,
och sluta smsa och tänka på dig,
det kommer jag aldirg göra.
Önskar vi kan vara vönner, men jg tror inte det går,
vi hade något alldeles för speciellt, alldeles för starkt.
När jag obland tittar på alla våra bilder, 1227 bilder,
blinkar jag tillbaka, och tårarna rinner,
men ingenting kan jag göra,
mer än att tänka på allt posetivt,
vi du & jag fått uppleva tillsammans och ge ett litet leende,
Men ändå varje gång jag tänker tillbaka blöder det innuti,
att du sa jag var allt för dig,
att du alltid skulle älska mig!?
Men man ska ALDRIG säga alltid,
och ALDRIG säga aldrig....
Det var väl inte meningen att det skulle vara du och jag,
men VI, du&jag var äkta kärlek.

jag har även en blogg http://eehllen.blogg.se/index.html

där skriver jag också en massa..