Luften vibrerade av återhållen...ja vadå?

känslan av litenhet, eller utanförskap,

den gjorde sig påmind.

Vandrade rastlöst genom den gyllene parken

med dess rika kronbladsträd.

kände ingen ro...och obehaget växlade hela tiden

mellan skuld och vrede.

och inte visste jag hur jag skulle hantera det.

Men det kommer en ny dag..tänkte jag

nickade förstrött mot en kvinna som log ändå.

joda..det finns små solsken visst.

Ett nytt ljus i en ny nyans silades mellan grenverken på träden

svagt förnimmer jag tecken på förändring,

i varje fall på humöret mitt. 

Vem vill känna olust inför vårens spirande löften..

vem vill tvivla när åter solskenet lockar och lovar,

så mycket att allt underbart inte får plats i ett

hjärta som egentligen...vill brista ut i glädje....

joda...jag kan alltjämt älska igen...

Både vänner och kärlekar...jag vet...jag har förmåga kvar.