Den rev sin klo genom huden och lämnade mig blödande. Jag hade inte bett om besök. Inte heller hade jag öppnat dörren.
Så oförberedd var jag, att munlåset ännu låg vid min sida och bokstäverna ofästa vid papperet.
Den..
fågeln som kallades smärta men kom som förklädnad, som en hamn att ankra flydda tankar vid.
Men ankaret var bara nagelns lätta vidrörande, fotens tyngd och vingens kraft.
Smärtan borrade sig. Mer än stålet vid benet och större än den kraft som driver ebb från flod.
Och jag grät utan tårar för att veta. Vingslag efter vingslag utan mörker.

Den rev sin klo
och ljuset stannade vid sinnet glödgat av det undanflyende ruset
vältrat av stenar och byggt av något som fallit där berg står fast

smärtan

sådan är döden i sitt vitaste öga
månlös

osedd större

naglad

bara så naket naglad