Prolog


Den 7 april ramlade en sten nerför en bro, ner i bäckens porlande vatten, när en förskoleklass gick förbi.

Den 9 april gifte sig Mauritz Qvist och Sarah Hansen, för att sedan skiljas två år senare.

Den 14 dör Ofelias mamma i cancer, på sjukhuset, två timmar senare dör hennes pappa i hjärtinfarkt, på samma sjukhus.

Varken stenens fall, Mauritz och Sarahs giftermål, eller Ofelias föräldrars död, något som helst att göra med den här berättelsen.

Men allt har en början


Kapitel 1

Förberedandet

(Nico)

- Du kommer väl på discot ikväll? Undrade min bästa kompis Jonna när vi slutat skolan för dagen.
– Jag vet inte, svarade jag. Jag vet inte riktigt om jag har lust...
– Amen please, det här inte roligt utan dig, sa Jonna och hängde med underläppen så att jag inte kunde låta bli att skratta.
– Okej, kanske, sa jag och log.
– Asså vad schysst du är! Sa hon och krokade sin arm i min.
– Men kom ihåg, sa jag varnande. Jag har inte lovat.
Jag tror inte hon uppfattade det sista jag sa, eller om hon bara struntat i det, för hon fortsatte bara skutta fram vid min sida med sin arm krokad i min.
Jag var inte så mycket för fester, discon och sådant, men jag skulle nog gå ikväll ändå.
– Först går vi hem till mig och hämtar min klänning och lite smink, sen går vi hem till dig och fixar oss där, sa Jonna och kramade min arm.
– Visst, sa jag och sträckte på mig, det var svårt att inte bli smittad av Jonnas entusiasm, och när jag tänkte efter, skulle kvällen faktiskt bli riktigt rolig.
Det tog inte lång tid att komma att gå till Jonna, för hon bodde bara ungefär 100 meter från skolan.
Jonna tog upp sin nyckel ur väskan, låste upp och försvann in i huset.
Efter en stund kom hon tillbaka med en stor påse i handen, hon låste dörren och sprang fram till mig.
– Du får se klänningen när vi är framme hos dig, sa hon, log stolt och började gå(eller snarare springa) mot vägen som ledde till mitt hus, om man nu kan kalla det väg, det var inte mer än två hjulspår.
Jag började gå för att hinna ikapp henne, men innan jag hann göra det, var jag framme vid mitt hus.
Jonna satt på stentrappan som fanns framför dörren och skrapade bort gårdagens nagellack från naglarna.
– Vilken tid det tog! Hojtade hon och ställde sig framför mig.
– Ja, alla springer ju inte runt som värsta sprinterlöparen hela dagarna, sa jag retsamt och gick uppför stentrappan
- Äh vad du dum é! Sa hon och flinade.
Jag låste kvickt upp dörren, gick in, slängde väskan i hallen och började gå in i köket.
– Vi äter först va? Sa jag och in jag blivit klar hade Jonna sprungit om mig och höll på med att plocka fram bröd, smör, ost och en skål små körsbärstomater som hon hittade i kylskåpet.
Hon brukade vara här ofta så hon visste var allt fanns, såg jag blev inte särskilt förvånad.
Vi åt snabbt upp och hjälptes åt att plocka undan och borsta bort smulorna från bordet.
Sen gick vi upp till mitt rum.
– Vilket nagellack tycker du jag ska ta? Kvittrade Jonna när vi kommit upp. Det blåa eller det röda?
– Det röda kanske? Sa jag trött.
– Ja, det passar nog bäst till klänningen, instämde Jonna och började måla naglarna.
– Oj just det! Utropade hon förfärat. Du har ju inte sett min klänning än!
– Kan jag få se den nu då? Sa jag och försökte låta förtjust, och trots att jag inte lyckades så bra verkade inte Jonna märka något.
Hon drog upp någonting ur påsen och jag såg att det var en klarröd klänning. Den var nästan ärmlös, bara ett band runt nacken verkade hålla den uppe. Den var ganska kort och hon såg ut väldigt nöjd ur med den.
– Visst är den snygg! Sa hon och visade stolt upp den.
Jag nickade och hummade lite för att hon skulle bli nöjd.
– Vad ska du ha på dig då, Nicole? Undrade hon.
– Jag vet inte, svarade jag uppriktigt. Jeans och T-shirt kanske?
– Jeans? Sa hon som om hon inte hade hört något dummare i hela sitt liv.
Utan att vänta på svar började hon rota runt i min garderob, som inte hade allt för stort utbud av kläder. Hon hummade missnöjt ibland men verkade tillslut hitta något som föll henne i smaken.
Hon hade tagit fram ett par svartgröna leggins, ett bara pösiga, svarta, korta byxor som nästan såg ut som en kjol och en grön, kortärmad tunika med något tryck på.
Hon kastade kläderna till mig och började under mina vilda protester att måla mina naglar.
Medan nagellacket torkade satt vi och pratade en liten stund.
Plötsligt kom jag på något, som gjorde mig alldeles stel av skräck.
– Tänk om han kommer till discot!
Det tog en stund för mig att fatta att jag uttalat meningen högt.
– Oroa dig inte, sa Jonna lugnt. Det tror jag knappast. Och förresten vad skulle han kunna göra dig mitt ibland allt folk. Inget Nico, Inget!
Hennes ord lugnade ner mig en aning men jag var fortfarande för uppskärrad för att kunna slappna av.

– Nicole? Jonna? Hördes min mammas röst nerifrån.
– Ja mamma, vi är här, ropade jag tillbaka. Det går väl bra om jag går på discot idag?
– Ja, men jag kan inte skjutsa er dit, bilen har fått punktering, svarade hon och kom in i mitt rum. Hennes kinder var lite röda av den kyliga luften.
– Vad sa du? Undrade jag när jag väl fattat det.
– Kan ni inte åka med Jonnas föräldrar? Sa hon med en nick mot Jonna.
Jonna skakade på huvudet och sa:
– Mina föräldrar ska på en fest idag, som de inte kan missa, det är med pappas jobb.
– Ja men då får ni helt enkelt hoppa över den festen, sa mamma och rynkade bekymrat pannan.
– Nej, kved Jonna och såg ut som en unge som någon snott lördagsgodiset ifrån, eller i alla fall som om det var hon som blivit punkterad och inte bilen.
Jag förstod Jonna. Hon hade stått över massa discon och fester bara för min skull och när jag väl sa ja så pajade mammas bil.
– Vi kan väl åka med buss? sa jag och log uppmuntrade mot Jonna.
Hon mumlade först lite missnöjt, men vad hade hon väntat sig? Att vi skulle gå anlända i limousin och gå in som kändisar på röda mattan?
När jag nästan började skälla på henne nickade hon, och jag andades lättat, det var inte roligt att skälla på Jonna, på något sätt verkade alltid situationen förändras och det var istället hon som gnällde på mig.
Jag såg på klockan. Discot började klockan halvsju och nu var den tjugo över fem.
– Vi måste börja göra oss i ordning nu, om vi ska hinna med bussen, sa jag med en nick mot klockan.
– Ja, bussen som passar er bäst går klockan tio över sex, från busshållplatsen nere vid vägen, sa mamma som alltid höll reda på tider, namn och sådant jätteenkelt, vilket jag hade väldigt svårt för.
– Jag går och hämtar Jonte på dagis(Jonte är min lillebror), sa hon och jag beredde mig på det vanliga mamma-tjatet. Det tar inte så lång tid. Ring om ni behöver något. Kom ihåg att ha med mobilen till discot. Nicole, du vet väl var busskorten finns? Ha det så bra. Puss.
Jag lyssnade bara med halva örat och nickade förstrött. Jag hade hört det massor av gånger och tröttnat första gången jag hörde det.
Hon gick ner för trappan och jag hörde hur dörren öppnades och sedan, efter en stund, stängas igen.
Vi började klä på oss men Jonna hade lite problem med att komma i sin klänning som var VÄLDIGT tajt och jag hade nästan lust att starta en fanklubb bara för att hon kom i den.
Själv hade jag inga problem med att komma in i mina kläder, vilket kändes väldigt skönt när man så Jonna. Jag fick hjälpa henne att spänna där bak, det kändes nästan som jag spände fast en sådan där korsett, jag fattade inte hur hon kunde andas i den.
– Vi kan väl låna min mammas locktång, sa jag och jag såg hur hon lyste upp.
– Ja, sa hon. Fast först kan vi väl sminka oss?
När hon såg att jag nickade började hon gå mot badrummet med en neccisär i högsta hugg och jag följde efter.
Jag nöjde med lite smink på mig men Jonna fortsatte med ännu mer.
Medan hon sminkade klart sig sprang jag ner för att hämta mammas locktång.
När jag kom tillbaka var Jonna klar och satt förväntansfullt och väntade toalettstolen.
– Du kan väl börja med mig? sa hon och log och jag satte i kontakten och lätt tången värma upp sig. Jag lockade bara lite i topparna och fortsatte sedan på.
När jag skulle dra ut kontakten såg jag att klockan hade hunnit bli fem över sex.
– Fort, sa jag förskräckt. Vi måste springa, bussen går om fem minuter!
Jonna var snabbt på fötter och började springa nerför trappan och när jag kommit fram till henne stod hon där med busskorten i handen.
– Åh Jonna du är en ängel, sa jag och skyndade mig att låsa dörren efter oss. Sen fortsatte vi att springa och Jonna var nära att halka i vårleran.
Precis när vi kom fram såg jag hur bussen körde iväg.
– Nej, pustade Jonna och jag suckade.
Hur skulle vi nu hinna i tid?