Så skulle vi mötas efter år utan bilder. Du i din sista höst och jag där sommaren ännu frusit isblå. Dina händer som vinterbitna löv i förväntan mot mina lika kylda, men av torkande fattigjord.
Orden jag samlat för att säga dig låg staplade buntvis samlade i det spruckna skrin du givit namn. Som vore det din kropp i mitt sköte. Där du först skulle fästa din blick utan leende.
Så skulle vi mötas
och drömmen länkade oss samman som stål
blågrå av sinnesförtvivlan
ogråtna vikar
av vinden förgätna

som båtar


Där väntade skeendet tålmodigt grånat. Ådror av feta dagar och fårad av skuld. Ordbundenhetens förtvivlan där skrinets lock visade sig låst av den nyckel tystnaden burit mot orkanstarka vindar. Tappad i brådskan mot döden.
Vi klädde oss säckvis i lin, mindes du inte det? Dina händer i jorden och mina mot doftande blånad. Fiberkrossade mjukgröna drömmar att spinna till tiden som ännu måste komma.
Men växt går mot blomning som böjs bortom frösådd att bära den frukt som är slutet
att falla mot domen i mörkaste sanning
bli till mot de hårdnande klippor
få brista i mognad
bli till i den fåra
som djupnat av plogbillens lusta

en känsla av jordbunden kärlek

Men mötet du kom till, var alls inte mitt. Din kropp stod som böjnad fura där min väntat grönskande vide. En utflugen örn skrek i ångest ditt namn
och jag
stod på träck under tallen

en dotter av skam

en barfota dotter
av skam