Jag är rädd att jag kommer sluta känna.
Att pirret i magen försvinner, att tankeverksamheten kommer tillbaka när du går förbi.
Just nu när jag ser dig så kan jag inte fokusera på någonting. Alls.
Det är det jag lever på.

Jag lever på att hoppas att få din blick, på att kunna tänka på vad som (aldrig) skulle kunna hända.

Jag vill att du ska se mig. Tänka.