Din mildhets solglans
smekte mig om kinderna
där vi satt i Slottskogen
Vi var så nära men ändå
så långt ifrån varandra
Kanske var det för att
jag inte riktigt vågade
se in i dina bärnstensögon
men det fanns inget
inget jag kunde göra
åt den saken just då
och
det finns fortfarande
inget jag kan göra
åt den saken nu...

Så jag skriver ner ord
som aldrig får nå dig
spelar ingen roll
hur de formuleras 
hur de svävar på ytan
De är för mig döda
redan innan de föddes
stelfrusna rosenknoppar 
som aldrig fick se våren
Ord kan aldrig beskriva
vad jag känner för dig
kan aldrig
kompensera 
för verkligheten
Jag är bara rädd
att bli så sårbar
att orden läcker
okontrollerade
passerande 
alla filter
alla gränser
som separerar oss...

När jag nu vandrar
genom mitt rosa Linné
tecknas inte folk
så tydliga som förr
Allt jag ser är dina dofter
och drömmen om rosor
Din närvaro
som hänger kvar
i luften
som en mjuk slöja
för mina ögon

Inga ord förbyttes mellan mig och dig där vi satt
under solen, mellan trädens svalkande famnar
och
jag rodnade av värmen du strålade
Värme över värme
separerades mellan tysnadens brisar
och
dessa stunder var de längsta av mitt liv

Du får aldrig läsa det här, om min rädslas grepp
hur jag ser på dig, hur jag ser på verkligheten
Du är för bra för att vara sann, det är därför
jag stoppar om, kysser mina knoppar till sömns
Talar om för dem att inget har de att förlora
men inte heller att förvänta
Bara önska en evig dröm under isen...

***

Därför håller jag drömmen om våren levande 
för dina ögons milda strålar skiner på mig
som inga andra
och
de räcker året om..

Ett brev signerat någon,
du aldrig får veta om