Tänker stilla. Tänker sorgsen.
Att alla, också jag, tar avstånd.
Fegt tar ett steg tillbaka.
För att hon är annorlunda.
Sticker ut. Tar plats. Stjäl energi.
Skäms. Ångrar. Försöker kompensera.
Blir involverad i kladdigt känsloslask.
Hur vara god och vänlig utan att
bli hoplänkad eller insnärjd i
komplotter och ränksmiderier?
Att vara medmänsklig är mycket
lättare i teorin än i praktiken.
Min devis att människor är mer
älskanvärda på avstånd, förstärks.
Önskar jag satt isolerad på en öde
ö, med en tystlåten daggmask
som enda sällskap.