Jag kommer aldrig glömma dina blickar lekfullt flummande i mina och det generade leendet som tog deras plats när jag lekte tillbaks. Vi var på ett torg första gången jag gav dig riktig respons; vi stod i kvällsmörkret i Florens och tittade på fönstret där de hängde ner Savonarola efter han torterats i sin strappado, Jag har ett foto där du nyfiket kikar dit upp och jag kan inte släppa min lins från dig. Flocken rör sig bortåt, vi står dröjandes kvar, medvetna om vad den andre vill. Små steg rör oss framåt när jag klumpigt kramar din hand en stund, och släpper taget. Fladdrande vingar i magen byts snabbt ut av brännande ånger; jag ville ju gå där och hålla i dig, jag ville chocka och jag ville visa, jag ville hålla i dig åh så hårt, kyssa dig där och då, stå kvar i timmar.. Den kvällen placeras i kategorin mysig i mitt hjärnstök. Nervöst lugn. Jag höll mig så nära jag vågade när vi gick omkring på de gamla kullerstenarna. Ja, mysig. En annan kväll när vi nött på de stackars stenarna lite mer går vi ensamna och jag avvisar dig med mina felvalda ord. Du imponerar genom att ta min hand ändå. Jag visste där och då att jag varit så jävla dum mot mig själv för hela min kropp visste att den ville ha dig och tro mig den hatade mig, för att jag inte redan låtit den leka med sin tunga i din mun. Men min korkade självbevarelse; som jag vissa dagar till och med glömmer bort varför jag har, låter mig inte.. Du frågar varför det inte skulle funka och jag drar en lam ursäkt som inte innehåller annat än lögner jag häller över mitt naiva huvud. Men så i gränden.. Det kanske är löjligt att fortfarande bli exalterad över en kyss, men så är det. O du kysser underbart! Jag håller med dig om kyssen jag gav dig när du gled omkring med dina händer på mitt nattlinne; det var den som räknas, mest. Framförallt, dock, så är det du och den vilja du gett mig att börja tycka om igen. I ett annat land från en annan tid var du det enda jag ville ha mig nära. Fast du var nära hela tiden; bland stöket gick du hand i hand med mig när jag rotade bland alla dammiga högar av gamla minnen och löjlig svartsjuka. Och brister och fel. Och ärr och din kärlek. Varje natt sedan den på torget, har jag velat somna i din famn. Sanningen känns nu lika kylig som den tomma plats min kropp hoppfullt sparat åt dina armar. Bara jag vet hur noga reserverad den platsen är och nu är den din. Jag ska bara våga säga det till dig.. Mina ögon som du tycker så mycket om säger mer än det jag formar till och förstör i mitt huvud; jag önskar du hade litat på dem istället för mina ord, då hade jag varit din även i ditt stökiga huvud..