Söndagen 18/1 – 09
Is this the end?

Jag stod på kanten av bron. Jag kollade ner i det mörka vattnet.
Det var is, tunn is. Jag skulle åka rakt igenom om jag hoppa, det var jag säker på.
Jag gick vidare, för mycket folk, för många vittnen.
Jag började gå mot karls holme. Lyssnade på musik, tog upp mobilen då och då för att kolla vad mina vänner skrev. Det mesta var ”gör inget dumt” ”vi älskar dig” osv.
Orkade inte ta åt mig om vad de sa. Man kan säga att kroppen var där men inte själen. Den hade flugit utanför kroppen och kollade ner på den.
Gick till det stora rosa konsert huset, gick ut på ”altanen” och satte mig på räcket.
Kollade ner i det isande vattnet. Isen började knaka. ”Nu gör jag det” tänkte jag, men kunde inte, det var något som stoppade mig. Jag hoppade ner och satte mig vid en dörr in till huset och skrev till Sandra R vart jag var. Hon ringde… ”ja, du vet det där stora rosa huset en bit bort från Frolle” sa jag med gråten i halsen. Väntade i några minuter. Det var kallt. Jag hade för länge sedan tappat känseln i fingrarna.

Hon kom, hon och Hanna. Hörde dem precis när dom kom. Hörde Hanna ropa att det inte fanns någon där tills hon såg mig. Hon kom fram springandes, hon och Sandra.
Jag satt kvar, det gjorde så ont i kroppen och gråten tog över min kropp igen.
Sandra kom fram o kramade mig. Hon krama mig hårt, som om hon aldrig skulle släppa mig.
Men sen så ringde Meeks. Jag orkade inte prata. Jag kunde inte prata. Sandra svarade istället. Hon sa vart vi var och sedan la de på. När Meeks och Robert kom så var jag så ledsen att jag skakade. Skakade över att jag frös, skakade över att jag var ledsen.
Meeks och Robert hade vart jätte oroliga över mig, de hade åkt över hela stan bara för att hitta mig. Jag kunde inte förstå hur mycket två personer som jag aldrig vart med, som jag knappt kände kunde vart så oroliga. Jag förklara vad som hade hänt, fast än jag inte trodde att de kunde höra så mycket av vad det var jag sa men huvudsaken var att de förstod varför jag var ledsen.

Efter att jag hade sagt allt så prata vi lite om det. Dom förklara att det kommer att bli bättre.
”Ne, ska vi röra på oss kanske?” Frågade Robert efter en stund, eller så var de Meeks. Sak samma vi tyckte i alla fall att det var en bra ide.
Sandra och Hanna hade cyklat dit så det var bara jag som åkte hem till Robert. Där fick jag citron te som jag kunde värma mig med. ”Nu är jag säker. Nu kanske det är över.” Tänkte jag för mig själv när jag satt där och drack försiktigt mitt varma te.

Tisdagen 20/1 – 09
Kan något vara perfekt?

Jävla fitt skola var det första jag tänkte på när jag vaknade den dagen.
Jag visste redan på morgonen att om jag gick till skolan så skulle jag bara må sämre, oh tro mig eller ej men jag var nära på att skrika åt en lärare som inte ens hade gjort något. Jag var på det humöret då man sårar folk utan att mena det. Ett ända felsteg och jag skulle kunna skrika åt personen. Jag var trött, grinig och rädd. Rädd över att jag skulle såra många personer som stod mig nära. Jag gick på nästan alla lektioner den dan. Alla förutom elevens val, istället så var jag med Sandra R när hon hade teater, fick vara med. När jag satt där, i ringen, kopplade jag bort allt förutom det som hände just då. Kände mig hel, frisk och ny. Allt var perfekt, inget kunde gå fel tänkte jag. Det var så kul att bara få vara med, lära känna flera stycken och få agera framför dem var absolut roligast.
Jag arbetade med en som hette Kim, hon var snäll och vi tänkte nästan på samma sätt.
Vi hade fått en uppgift att med bara två ord var skapa en scen. Vi gjorde en scen där det skulle vara fest. Jag var jätte nervös när jag stod där. Tänk om jag glömde vad jag skulle säga just då eller när jag skulle säga de. Men tur nog gick allt bra och det gick verkligen ut så som vi ville. Alla förstod att det var fest osv.

När jag kom hem den dagen var det inte så mycket som hände. Åt lite och tog en kopp te innan jag skulle till elverket och träffa några söta vänner.
Det var inte så många som var där. I början var det bara jag, Wade och PP som var där.
Sen kom Robin O och Josefin. Då gick vi till lidl för att köpa lite. Robin bjöd mig och Josefin på en sockerdricka, Wade på en Cola och PP på lite godis. Det var kallt ute, kallt och halt. När vi skulle gå tillbaka så var jag nära på att ramla baklänges i en backe, det var ganska läskigt.
Sen hände det inte så mycket mer under hela kvällen.

Onsdagen 21/1 – 09
Jag behöver fan mig söka hjälp.

Vaknade den morgonen av att farsan öppna dörren och fråga om jag hade sovmorgon. Det var 3: e gången i rad som han gör det. Sen när man började slumra till igen vaknade man av att Robert smsade och skrev att jag inte behövde köpa nått till honom tills hans födelsedag på måndag. Att det räckte med ett grattis för då skulle han bli glad och veta att jag bryr mig.
Ja, ja, det var tydligen ingen ide längre att försöka sova, jag och Robert smsa ju så det blev lite svårt att somna om så jag gick upp, satte på datorn, gick ner för att fixa te och något smått att äta till frukost. Gick upp igen för att sedan sätta mig vid datorn för att kolla på några bilder som folk hade lagt ut på dina BDBs.

Skolan började vid kvart över nio för min del idag. Vi hade gympa men kände att jag hade fruktansvärt ont i foten så jag sket i att vara med. Satt och lyssnade på musik istället och smsa lite med några närstående vänner. Sedan under essen satt jag som vanligt själv och läste ur min bok ”den hemska leken” kände igen mig direkt när jag hade börjat läsa boken. Det var små pratigt runt omkring mig i klassrummet. Jag ignorerade det totalt. Jag satt och lyssnade på musik, var så inne i boken att jag knappt märkte när vi sluta. Jag gick långsamt ut från klassrummet med en låg blick. Jag visste att de kolla på mig. Ville inte kolla tillbaka. Ville inte att de skulle se mina sorgsna ögon. Gick till skåpet för att direkt gå till matten. Anna kom för sent till lektionen så vi började fem minuter senare. Det var ganska okej för både mig och Moa för vi låg före alla andra i alla fall. Istället för att arbeta satt jag och Moa och diskutera sommarens ut flykt till Torsö. Vi hoppades på att det skulle bli en lika stor hitt som sommaren innan. Efter matten gick sedan jag och Moa till skåpshallen för att vänta på Josefin för vi skulle äta tillsammans. Josefin var arg, arg på sin matte lärare som kallade henne dum. Det är väll förbjudet för lärare att kalla elever det? Moa tog tag i min hand och vi började gå till matsalen, det var gröt. Usch tvi och blä, det är inte riktig mat. Det är ju mellan mål. Men som vanligt så går man ju i skit skolan. När vi kom in i matsalen så var det stökigt som vanligt. Alla skrek och skratta. Det är verkligen irriterande. När vi väl hade ätigt klart gick vi upp till bild salen och satte oss där. Några av mina klasskamrater kom. De pratade inte med mig, sa inte ens hej. Som vanligt, för vem vill prata med en utstött som mig? Dom började spela krona. Det är världens dummaste spel, för vem vill skada sig egentligen? Inte jag i alla fall, inte på det sättet, inte när folk ser på. Moas och Josefins lektion började snart så de lämnade mig själv bland mina ”kamrater”.
Fler och fler från min klass kom. Tillslut var nästan alla där. Mörk gick omkring och försökte ta kronan som de andra körde med. Han lyckades. Jag kom på att jag hade en krona på mig och erbjöd då min krona så länge tills Mörk gav tillbaka den andra, och så hände det. En missa knogen så kronan flög iväg. Mörk tänkte ta den man jag stoppa honom. Då kommer såklart Andreas och tar kronan och säger att dom är skyldig honom en krona. Jag blev ursinnig och tog tag i honom så hårt jag kunde så att han inte kunde komma låss.
– Ge hit min enkrona! Skrek jag så att jag blev alldeles röd i ansiktet. Var så arg, det var inte den bästa dagen att bråka med mig.
Ge mig den! Skrek jag ännu argare och högre så att alla hörde. Det blev tyst. Andreas gav mig kronan. Kände hur ilskan satt kvar under hela lektionen. Ville absolut inte vara med och delta på nått. Kände klasskamraternas blickar, kändes som att dom aldrig skulle sluta kolla på mig.
Lektionen tog äntligen slut. ”Tack gode gud, två lektioner kvar sen ska man hem och bara ta det lugnt” tänkte jag lite för mig själv.
Gick till sal tolv där vi den här dagen skulle ha svenska. Och ännu värre, vi skulle träna på nationella och jag som var på krigsstigen. Det var den värsta blandningen tyckte jag.
Först skulle vi få ställa frågor. Seved såg att jag räckte upp handen. HAN såg ju det. Men som om man var luft så satte han igång ljud CD:n för att sedan gå igenom text ett.
Kunde det bli värre? Jag blev så arg där just då att jag satt och kollade ner i bänken hela tiden. Jag hade tårar i ögonen. ”Jag vill bara hem, Jag vill bara bort” tänkte jag. Sa inget under resten av dagen. Var så rädd över att börja bryta ihop, och jag ville absolut inte att mina så kallade klasskamrater skulle se att jag var ledsen.

”Äntligen fri, nu slipper jag äntligen dom!” Tänkte jag när den sista lektionen var slut. Skyndade mig så fort jag kunde för kvar i skolan det ville jag absolut inte vara. Ville bara hem, ta en kopp te och kanske packa lite till flytten imorgon.

Torsdagen 22/1 – 09
What’s the name of the game?

Happ, då satt man här igen då, med en kopp varmt te och en smörgås. Läste igenom en kompis BDB. Visste absolut inte att han tänkte så. Det är egentligen inte lågiskt. Han är ju så snäll och omtänksam, inte alls som det stod i texten. Där stod det ett hat, ett hat som jag själv kände. En röst som skrek ut ilska. En liten, liten röst inne från mitt huvud som bara skrek och ropade ut. Den sidan då jag släpper ut den är inte många som har sett. Det är jag glad för, är inte så kul att sina närmaste vänner eller totalt främmande människor fick se den sidan. Jag släpper bara fram den när jag är själv. När jag går på promenad eller när jag bara är själv hemma, och om det skulle kunna vara nära på att rösten kom ut så sätter jag bara på musik. Musiken får mig att bli lugn och att må bra. När jag lyssnar på musik kan jag bli så glad att jag glömmer allt som har hänt. Allt som jag ångrar, allt om dig. Vad jag än gör och hur jag än gör så kommer du alltid upp i mina tankar. In i mina drömmar, jag kan inte rymma bort. Jag kan inte försvinna utan att du kommer upp i huvudet på mig, och det plågar mig.

Skolan började väll bra. Vi hade historia först. Vi läste om andra världskriget.
Rolf började lektionen med att prata om en kvinna som bodde själv med fyra till sex barn som skulle tydligen vara i rätten idag.
Han började prata om att vi tjejer skulle vara försiktiga när vi skulle välja kille, om misshandel, alkohol, snus, tobak, narkotika osv.
Man började tänka lite när han stod och pratade om just de. Är det så att jag alltid valt fel kille för de sårade mig bara.
Han pratade om att kärlek kan vara det vackraste man kan få men också det hemskaste om man hamnade fel. Jag orkade inte lyssna mer på det. Fick tårar i ögonen. Varför var han tvungen att snacka om det?
Sen kom han in på självmord. Då mådde jag ännu sämre. ”Snälla, snälla låt mig gå. Snälla sluta!” tänkte jag hela tiden.
När han hade pratat klart gick vi till datasalen för att skriva klart våran uppgift om nazism.
Det blev två sidor från mig. Sedan blev det religion. Patrik pratade om att någon hade filmat honom på lektionen förra veckan när han spelade på sin ”Iphone” och vände blicken åt mitt håll.
Han visste redan innan att han fanns ute på min youtube sida. ”Varför måste han ta upp det?” Tänkte jag surt, nästan ilsket.
När han ändå bara skulle snacka om det så skickade jag iväg ett grattis till Wiktor som hade namnsdag idag. Oväntat nog fick jag ett tack från honom som var skriven från Robin Ns mobil, så ”oväntat” skrev han tack emo / Wiktor. Jag var nästan hundra procent säker på att det var Robin som skrev då.
Nu började lektionen på riktigt. Vi gick igenom läxan och texten.
Vi läste om Buddhism. Jag tyckte att det var intressant att gå sin egen väg och ingen annans. Att kunna nå befrielsen är genom att kunna vara nöjd med allt.
Då måste ju jag vara nära befrielsen. Det ända jag var tvungen att hitta var kärleken, sen skulle jag vara nöjd.
Lektionen slutade.

Engelskan började.
Som vanligt på torsdagar hade vi läxförhör. Det var tyst i klassrummet. Det ända som hördes mellan orden var pennor som skrev. Ingen pratade, det var ovanligt för vår engelska grupp. Alla brukade hela tiden prata. När vi äntligen var klara med glosorna gick vi igenom de tio nya. Vad de hette på engelska och vad de betydde. Vi fick börja träna på det nationella provet igen. Det var ganska lätt, jag hade inga problem med det.
Alla började småprata när vi fick proven. Alla hjälpte alla. Rättare sagt alla som satt bredvid någon. Själv satt jag ensam som vanligt. Jag är van med det. Jag började att arbeta.
Efter engelskan var det mat. Gick bort till matsalen och ställde mig i kön. Själv som vanligt.
Det var inte så god mat heller, korv med mos, inte min favorit.
Tog för mig av lite mat och började gå mot ett tomt bord. Satte mig längst in, ville inte bli störd av någon eller något. Började drömma mig bort till min egen värld, som jag har haft sen jag var nio år. ”Själv som jag var. Själv som jag är. Jag kan klara mig själv. Ingen behöver veta om att jag är ledsen. Ingen ska få veta om mina problem. Ska inte tynga ner massa människor med mina problem. Jag har klarat av att leva själv i nästan sju år. Varför ska jag då nu säga vad jag tycker? Varför tycker alla att jag ska prata om mina problem? Allt blir ju bara värre.
Hur skulle mitt liv egentligen vara om jag isolerar mig så att jag inte skulle kunna såra någon. Så att jag inte…”
Mina tankar avbröts av att Simoné och Sanna kom och satte sig bredvid mig. Vi började snacka lite om nästa veckas frilufs dag, både jag, Simoné och Sanna skulle rida.
Vi såg fram emot det. Det skulle bli kul att få sätta sig på en hästrygg igen. Det var ett tag sen men jag minns så tydligt hur härligt det var. När man sitter där på hästen och känner frihet. Man känner inget mer än själva vinden som kommer mot ansiktet, man tänker inte på något annat än vad som händer just då. Man blir glad och fridfull.

”Hur skulle livet vara om man aldrig blev sårad och om man förstod hela tiden vad folk menade? Ganska trist tror jag. För om man inte blir sårad kan man aldrig uppskatta kärlek. Kärlek existerar inte om sorg inte finns. För hur kan man älska någon om man aldrig blir sårad? Man måste få gråta. Man måste få känna sorg. Om man inte skulle gråta någon gång så skulle livet vara trist. Man blir instängd i sin egen kropp. Allt måste brista någon gång. Alla måste gråta ibland. De som man tror kanske aldrig skulle brista ut i gråt gör det ibland.
Ingen kan vara glad för evigt. Alla måste hata, gråta och skrika några dagar.” Funderade jag på under hela matten. Var ju redan på diagnos så jag behövde inte arbeta så mycket. Jag satt och lyssnade på musik. Moa satt bredvid mig, alla arbetade på.
Jag orkade inte. Tänkte mig bort bara, funderade. ”Hur skulle livet vara om jag var en artist, om jag inte var född i just denna stad, i en annan familj. Skulle jag vara samma person som jag är idag? Skulle jag ha samma stil och tänka på samma sätt? En fråga som är svår att besvara. Tänk om man blev påkörd när man cyklade till skolan. Man gör det med flit men göra så att det såg ut som att jag inte såg bilen. Skulle någon bry sig om jag försvann?”

Alla frågade vad jag höll på med när jag satt där emellan de två blåa skåps raderna. Jag svarade än en gånga att jag skrev ner mina tankar som jag inte hann skriva ner på matten. Dom kom upp med sina dumma kommentarer som;
”Varför skriver man om sitt liv? Jag skulle ju lika gärna kunna skriva om Patriks liv eller någon annans!” Jag ignorera det, men som vanligt fastnade det i hjärnan som sedan sjönk in sakta och plågade den. ”Varför ska alla vara så negativa hela tiden? Förstår dom inte att det kan vara bra att ha om man vill blicka tillbaka på sitt liv. Jag är så trött på alla människor som är negativa hela tiden. Det är tack vare dem som jag är så svår att nå, nå in i själen och verkligen se vad som egentligen gör mig sårad. Alla tror att dom vet vad som gör mig ledsen men det är bara några små saker som händer ibland jämfört med det som gör mig deppig.
Det är knappt att jag vet varför jag är så sårad. Jag har hålligt det inne och hemligt så länge. Kan inte allt bara bli bra?”
Satt inne på Ess lektionen och lyssnade på musik. Funderade på att kanske läsa lite i min bok.
”The name of the game” började spela, en bra låt. Funderade själv på vad det var för lek du lekte mot mig.

”Kan det bli värre? Sitter här själv och ingen vill sitta bredvid mig. Det känns i alla fall som det.” Tänkte jag när jag satt utanför kemi labbet och väntade på att lektionen skulle börja. Vi skulle ha biologi, jag hatade biologi. Jag hatade alla lektioner med klassen. Jag satt nästan alltid själv. Jag var alltid tyst, för vem ville prata med mig? Jag var som klassens svarta får. Jag hade sedan länge gett upp. Jag orkade inte försöka. Hade försökt i nio år, lite mer än nio år. Men gav det något positivt? Nej, jag hade inte ens fått en chans att visa vem jag egentligen var.
Lektionen gick fort, jag arbetade fort och smidigt. Hade inte så mycket i huvudet, bara en sak och det var att arbeta.

Satt på svenskan, vi gick igenom det nationella provet idag igen. Fick se en intressant bit av en bok som heter ”flyga drake” det stod såhär;
Ma shaa Allah, Gud har gett dig en stor talang. Nu är det din plikt att förvalta den talangen, för den som slösar bort en gåva från Gud är en åsna.
Det var intressanta ord. Jag gillade påståendet. Kollade ut genom fönstret, det snöa. Sakta men säkert. Ibland såg det ut som att de lekte ta fatt när det blåste lite. Det började bli ganska vitt ute. Det var ju inte det bästa vädret för oss nu när vi skulle flytta. Usch, jag ville inte flytta. Mitt nya rum hade blåa väggar, två fönstren och det näst största rummet i det nya huset. Var ganska nöjd med att få det rummet. Jag tittade upp från texten som hade fängslat mig med blicken, blev social och lyssnade på vad alla sa.

Klockan började närma sig halv tio när pappa öppnade dörren. Jag visste redan innan att farmor var sjuk, men jag visste inte att hon hade cancer. Pappa gick och stängde dörren. Jag började gråta. Hade fällt några tårar lite innan men nu grät jag verkligen. Varför ska alla dåliga saker hända samtidigt?

Lördagen 24/1 – 09
Mer flytt.

Vaknade upp i det nya huset. Såg mig om i mitt nya rum. Den blåa tapeten på minde mig om tapeten som var i mitt förra rum. Tog upp min mobil för att kolla på klockan, halv nio. Det var alldeles för tidigt för att gå upp. Började vrida och vända mig i sängen, snälla bara fem minuter till. Tillslut gav jag upp och gick upp för att sedan gå in till morsan och farsan.
Efter en stund bestämde jag mig att jag skulle ta ett bad för att piggna till lite i alla fall och använda lite av det jag fick utav Sandra I i julklapp.
Det var avslappnande att gå i det varma badet. Precis det jag behövde tänkte jag. Jag bara låg där och slappnade av, lyssnade på musik och bara njöt av stunden.

Under resten av dagen var det skrik, gråt och mycket att göra. Allt skulle hit och dit och jag blev så sur och trött. Men höll humöret uppe lite i alla fall för att jag skulle ju måla om mitt rum senare när Wiktor kom.
Mer och mer saker kom in i huset. Mitt rum var tillslut över fullt av saker. ”Det kommer att se bättre ut sen när jag får upp hyllan och möblerar så att allt står på sin plats” tänkte jag lite glatt för mig själv.
Tiden gick fort när man höll på med saker hela tiden. Folk gick in och dom gick ut, man visste aldrig vart man hade dom. Själv satt jag ensam i mitt rum och lyssna på musik. Jag kunde inte vara där alla andra var, jag gillade inte att ha många människor omkring mig så mycket. Man kan säga att jag var en isolerad person som bara ville en sak och det var att få vara ensam med musik och kanske en som betydde så mycket att man knappt kunde andas eller prata när han var i närheten, och det var inte den personen som alla trodde utan det var en helt annan. En som såg mig i ögonen, med sina vackra ögon som talade för sig själva att dom visste hur det kändes, hur det var att få känna precis så som jag kände just där och då. Oh, jag kunde inte få ut honom från min hjärna. Han var den som riddaren i nöden. Önskade så mycket att jag bara kunde vara med honom lite. Våga säga hur jag egentligen tyckte om honom. Mer än vän, ja, det skulle vara precis vad jag skulle säga till honom.
Ingen visste att jag gillade honom, alla trodde att det var en helt annan kille. Det var det som var så kul. Ingen visste att det var just han som fick mig att sväva på moln. Jag hade bara träffat honom några enstaka gånger men första gången tänkte man bara;
”Gud, kan det vara den stora kärleken, eller är det bara en förälskelse? Det kanske inte ens är det.”

Måndagen 26/1 – 09
Happy Birthday

”Gud vad pinsamt, hur kom vi på den här planen egentligen?”
Där stod jag och Josefin eller rättare sagt satt på bänken utanför Roberts hus.
Han hade inte kommit hem från skolan än. Jag och Josefin hade gjort en tårta till honom som var underbar. Vi var ju tvungna att göra något till honom bara för att han fyllde år.
Vi satt där ett bra tag, snart ungefär en halv timme efter att vi hade kommit dit såg vi dem. Robert och Meeks kom där gående. Meeks visste ungefär en vecka innan att jag och Josefin skulle överraska Robert just idag så han spelade bara med.
Jag och Josefin gjorde som planerat, själva planen var att inte säga något till Robert innan han upptäckte oss. Han tänkte precis gå in till hans tomt när jag skrek ut ”Diss!” Han vände dig om och såg mig och Josse. Meeks hade redan sett för länge sedan att vi redan var där så han försökte få Roberts uppmärksamhet men det gick inte så bra.
Vi fortsatte planen som löd att han inte skulle få någon av hans presenter för än han frågade vad vi hade där.
”Du får inget för än du frågar vad det är vi bär på” sa jag medan jag gick med stora kliv gick fram till honom med själva tårtfatet, som hade lock såklart.
”Vad har du där?” Frågade han då snabbt och nyfiket. Man hörde verkligen på hans röst att han absolut ville veta. Då lade jag tårtfatet på kartongen som han redan innan bar på och sa med en lite mer mystisk röst att det var något som man kunde äta.
Vi gick in till honom och satte oss i soffan en stund.

Nästan direkt efter att jag, Meeks och Josse hade slagit oss ner i den bruna och bekväma soffan såg man Robert komma in springandes. Han var jätte glad över tårtan och gosedjuret som liknade en kanin med en keps och byxor, det var blå grön och jätte söt. Själva tårtan var översvämmad med grädde, choklad, rosa strössel och pynt gelé som det stod;
”Grattis Robert. Tack”
Mellan Robert och tacket fanns ett litet gulligt hjärta också. Det var en jordgubbs tårta, eller som vi kallade den Alv blod och troll snor tårta. Mums!
Han var så glad att man inte kunde beskriva det med ord. Det var nog det största jag har gjort för någon som har fyllt år. Men jag gjorde det så stort på grund av att Robert hjälpte mig så mycket när jag mådde dåligt. Jag ville göra något speciellt för honom då för att visa att jag verkligen ville bli en av hans vänner och till och med kanske börja va med honom mer och tack vare den glada blicken han gav både mig och Josse visste jag att detta var absolut inte slutet utan en början på en fin och lång vänskap.

Fredagen 30/1 – 09
Frilufs dag.

Dagen började bra. Gick upp vid åtta för vi hade sovmorgon till tio idag på grund av frilufs dagen. Det var ganska bra för då slapp man tråkiga lektionerna med våra tråkiga lärare.
Den som skulle hålla i ridningen var Anna, hon var absolut den bästa läraren på skolan. Hon och Patrik såklart då.

När man kom in till stallet var ungefär det första man gjorde var att välja vilken häst man ville rida, jag ville ha Nickname eller Faxe. Fick Nickname bara för att det var någon annan som ville ha Faxe, men jag var nöjd i alla fall för Nickname är duktig hon med.
Vi började med att tränsa och sadla hästarna för att sedan gå ner till ridhuset.
Allt gick toppen, eller allt förutom när vi skulle gå över några hinder. Eftersom att Nickname var osäker på hinder så krångla hon bara. Första gången gick hon åt sidan. Andra gången började hon att skena och gå åt sidan. Tredje gången gick det bättre på grund av att Anna höll i henne så att hon inte skulle kunna gå åt sidan.
Det var absolut det roligaste på den dagen. Var ju länge sedan jag red och jag kände verkligen att jag ville börja igen. Känslan att gallopera, det är det roligaste som finns. Tänk er att gallopera i skogen med sina närmaste vänner, kanske hitta en sjö som man sedan badar i med hästarna. Underbar, bara underbart.
Fick bara bra kritik av Anna sen när vi slutade också, det kändes bra. Liksom att veta att man inte hade tappat greppet om det än.

Måndag 2/2 – 09
Everything have a begining and a end.

“Varför tar livet slut? Varför tar känslorna slut? Inget är som det förut var. Ingen är som de förut var, innan sommarens slut. Då fanns det lycka och inga bråk. Allt försvann i slutet av sommaren. Alla ändrades och hat bildades mellan oss. Vi är inte de vi var förut. Vi ser inte varandra på samma sätt.
Varför tar saker slut? Varför är vi inte de vi var förut? Sommaren 08 var allt perfekt. Bråk kom fram ibland men löste sig lika snabbt som de kom upp.

Livet är kort och detta är vårt ända så vem bryr sig om det inte är perfekt? Allt har sitt slut, som ljus i mörker som tar slut när solen reser sig och vidrör allt i dens väg.
Om solen inte rörde över växter och djur så skulle de väll inte kunna leva mer?
Alla är beroende över något, en del av solen, andra av regn, en del av kärlek, andra av lek. Alla är olika, alla ändras, alla skrattar, alla gråter, alla lever och alla dör”

Jag satt inne på svenskan och funderade över detta.
”Ett halvår kvar, bara ett halvår eller kanske ett år, inget mer.
Varför är farmor tvungen att få cancer? Alla säger att hon kommer att klara sig men jag vet själv att det inte är så. Om cell gifterna fungerar så lever hon i alla fall i ungefär ett halvt till ett år. Fan varför ska allt gå åt helvete? Världens sämsta start på det nya året.”

Fredag 13/2 – 09
Oh, I hate this day.

Allt gick verkligen fel idag. Först vaknade jag med världens huvudvärk och ont i halsen.
Senare under dagen så blev halsen bara värre och värre, tillslut blev de så illa i halsen att man knappt kunde prata.
Vid klockan halv sex skulle man ta en buss ner till stan och den jävla buss jäveln åkte bara förbi mig, men tur nog var det den bussen som skulle sedan vända och åka ner till stan.
När man väl var på bussen så började man att må sämre, typ febrig men det sket jag i och började sedan gå till ungdoms gården när man hade kommit in till stan.
Mötte Sandra I och gav henne planscherna som hon ville köpa från mig, ack nog så fick jag reda på senare under kvällen att jag hade gett henne fel hög med planscher så det blev att övertyga mamma att hon skulle köra de planscherna som hon skulle ha på morgondagen.
När man sedan hade kommit till elverket så fick man reda på att Samii inte skulle komma idag så jag blev ju as arg och sur så att jag bad pappa hämta mig så fort han kunde.

Tillbaka blick.

Måndag 9/2 – 09, var på elverket idag och lekte med Samii. Fick då reda på att någon hade stulit alla datorer där. Inte så kul…
Tisdag 10/2 – 09, lekte med Samii idag. Vi åt pommes på milano och hade jätte skoj.
När vi kom tillbaka till elverket så mötte vi Vidar och lekte lite i snön och hade as skoj.

Lördagen 21/2 – 09
Die tonight?

Vinden ylade och snön stormade ner från himlen. Jag satt utanför Karlssons och försökte att bli lite varmare från värmen som kom ut från affären. Klockan var redan vid nio och jag skulle blivigt hämtad för länge sedan. Vad skulle jag göra?

Dagen började lite tråkigt eftersom att man hade absolut ingen att vara med så det blev att lata sig framför datorn och skriva med några söta vänner. Efter en stund, eller rättare sagt vid tre tiden så loggade den söta My in och frågade vad jag skulle göra under dagen och svaret var ju lätt att svara på, inget. Så hon frågade om jag ville leka med henne, Samuel och ST sen och svaret blev ju ett klart ja. Så vid fem i halv tiden bar det av hem till henne för att sedan stanna där till åtta.
Vi spelade Svampbob och ett annat flum spel. Var as kul. Sen kom Achmed och hans tjej och då blev de mer skoj. Vi åt popcorn och drack jul must, mums! Efter en stund fick jag ett sms från min pappa som skrev att jag skulle få åka hem med Poria (brorsans kompis) och jag blev ju såklart as glad då för annars skulle jag vart tvungen att gå hem.
Vid åtta tiden gick jag ut för att bli hämtad av honom då. Väntade och väntade, stod nog där i en halvtimme och frös. Sen kom ett sms från brorsan som sa att han inte kommer. Blev as sur och skickade iväg ett sms till Robert och frågade om han var hemma men såklart så var han hemma hos någon och körde roll spel. Så jag började att gå, kom till Preem och då skriver brorsan att Sebbe skulle hämta mig men att jag var tvungen att gå tillbaka! Aldrig i livet, fortsatte istället att gå.

Det blåste starka vindar och snöade så man vet inte vad. Det var säkert runt sex minusgrader i blåsten och där gick jag, i min långa kappa och under den hade jag bara tajts och ett par strumpbyxor som det var hål i också. Började därför söka efter vind skydd och kanske till och med lite värme. Satte mig vid ingången till Karlssons och huttrade, det var i alla fall bättre än att vara ute i blåsten. Pappa ringde och sa att jag skulle ringa efter en taxi. Ringde, ingen svara, ringde då tillbaka till pappa så beställde han en taxi till mig istället. Var tvungen att gå ut till rondellen för det var där den skulle hämta mig. jag skakade så gud vet vad, det var fruktansvärt kallt. Efter bara 3minuter kom den och jag blev så himla glad att få sätta mig i en varm bil för att sedan komma hem till ett varmt hus där man kunde ta en varm dusch.

Fredagen 27/2 – 09
Vad hände?

Dagen började som vanligt, man gick upp, fixa i ordning sig för att sedan åka ner till skolan med 09:05 bussen.
Samma lektioner, samma personer och samma tråkiga skola, men man tänkte hela tiden positivt för att man skulle ju vara lite med Robert och My på kvällen (de räddade min kväll).

När man kom hem från den as tråkiga skolan som bara kan gå och dö så blev det att sätta sig framför datorn för att skriva lite med några söta vänner. Tills ungefär klockan sex for man ner till Robert för att skriva in en blankett för att gå med i deras UNF grupp och prata lite. Det var jätte skoj att få prata med honom igen, det var ett tag sedan man träffades, ungefär en månad sen. Usch! Vi borde vara mera. Sen blev det att dra vidare ner till elvärket för att träffa My för vi skulle gå på en film premiär som gick där. Den var jätte bra men sen när man skulle mingla lite så kände jag och My oss lite utanför för det var typ bara vi två där som var i Goth/Punk kläder. Så då blev det att ringa till ST och fråga vad han gjorde, han skulle tydligen hem till Samuel så vi frågade ju såklart om vi fick vara med och som tur var så fick vi det.
Så jag och hon gick till OQ8 för att möta ST för vi visste ju inte vart Samuel bodde.
Vi stod där och frös en stund och då började jag fundera om detta kanske skulle bli en lång vänskap, jag hoppades självklart på det för hon var ju en av de vännerna jag skulle vilja ha kvar ungefär resten av livet.

Efter fem minuter i kylan kom den lilla ST och när vi hade sagt hej och kramats lite så började vi gå hem till Samuel och hade roliga samtalsämnen på vägen dit och man brukar ju säga att man lär sig något nytt varje dag och jag lärde mig att My får ont i rumpan när hon tänker eller ser något som gör ont (förlåt om jag inte fick nämna det My, men var bara så tvungen).
När man kom hem till Samuel så fick man ett varmt välkommande av hans mamma som kände igen mig lite eftersom att vi hade träffats i somras.
Man gick upp till Samuels rum och hittade honom framför datorn. Första gången man var i hans rum fast vi känt varandra sen i våras, ganska dåligt det du. Men det var jätte skoj att umgås med dem, vi kollade på när Samuel spelade ett skjut spel och My ville såklart testa själv som hon fick och om man får säga det själv så gick det inte så bra för dig gumman men det var skoj att se på. Sen ville ST och Samuel skrämma oss genom att spela typ Hotel något som var ett nät spel, var ganska läskigt men vi klara oss eftersom att jag och my höll handen och satt jätte nära varandra, mycket mysigt. Sen blev det att titta på Sout Park och hade jätte skoj, skratta järnet och så får jag ju inte glömma att det blev super mysigt när alla satt/halvlåg i sängen, längst ner låg ST sen My sedan jag och längst upp halvlåg Samuel så det var ju hur mysigt som helst tyckte jag och säkert de andra också. Usch! Det var jätte tråkigt sen när man skulle hem vid tio, jag ville ju stanna kvar och mysa med de andra men allt roligt tar ju slut någon gång.