Ibland så slutar man att älska.
Kanske är normalt.
Jag vet inte.
Då menar jag inget specefikt, utan mer generellt.
Det är nog lättare att hata än att älska.
Sjukt egentligen att någonting så vackert, något som alla letar efter, söker efter ett helt liv gör oss så jävla sårbara.
Det borde juh vara tvärtom.
Men det är nog svårt att älska sin omgivning när man inte älskar sig själv. Motsägelse fullt och klyshigt, jag vet, men ack så fucking sant.
Vid det här laget är jag nog världsbäst på att få folk jag älskar att hata mig, vad är det för fel på mig då?
Det måste juh vara nån sorts störning hos mig som gör det så jävla läskigt för mig att känna mig älskad.
Kanske är rädd att inte allting ska vara villkorslöst,
eller så är jag bara jävligt feg.
Hur som helst så är jag jävligt snett ute.
Dax att komma ur skalet och simma in till strand.

Här är det jävligt djupt och kallt....