En gång var det jag som var den fjortonåring som litade på att en vuxen man kunde hjälpa mig att finna en plats och en väg ut ur mitt destruktiva familjeliv. Jag var den som i stor ångest sökte hjälp när livet tycktes omöjligt. Denne man var psykiater och fungerade som familjeterapeut för min familj och överläkare på den barnpsykiatriska klinik som så småningom nödgades hysa mig under några veckor. På det sättet hade han stort inflytande både på mig och på mina föräldrar och syskon. Vi skulle samlas en gång i veckan till samtal för att försöka hitta vägar ut ur vårt kaos. Föräldrar skulle lära sig att tala öppet om sina känslor och ta ansvar för dem så att barn kunde vara barn medan de vuxna tog sitt vuxenansvar. Sådana var instruktionerna. Resultatet blev ett helt annat.
Ur mitt perspektiv såg världen ut att rämna för min far. Min bror vägrade vara barn och medan vi skrapade upp resterna av den faderliga omsorgen försvann sonen in i haschdimmorna utan att någon orkade se det. Skulle jag öppnat min mun för att berätta det jag måste säga för att bli fri måste jag få min egen plats. Min familj fanns inte längre som en familj, de skärvor som en gång varit mitt skal gick inte att återställa och någon ny struktur var inte möjlig så länge allt måste bli vid det gamla. En omöjlig ekvation som såg ut att ha en enda lösning. Någon måste dö. Och eftersom jag älskade min far kunde jag inte låta det bli hans roll.
Det var därför jag slutade leva. Som ett svar på en vädjan eller som en väg ut ur förtvivlan.
Så trodde jag att jag räddade både mig själv och min familj.

När tiden på den psykiatriska avdelningen måste avslutas – jag var inte sjuk, bara olycklig och fullständigt tyst – behövdes ett hem för mig där jag kunde få bli levande i en annan ordning än min ursprungliga. Jag var fjorton år och hemlös, eller sexton och på väg att bli gift.
Det kan tyckas omöjligt, hur kan det ske att en flicka inte har något hem samtidigt som hon är en kvinna på väg in i livets största äventyr?
Och invändningen är i sin ordning.
Ändå måste jag vidhålla min uppfattning. Jag var ett barn som förtvivlat sökte ett sammanhang att växa upp i. Men när psykiatern erbjöd mig sitt hem och en plats i hans säng försvann tiden mellan barnets troskyldiga längtan in i den omöjlighet som kallas makt att tillfredsställa det okända. Makt att ge tröst åt den som skulle trösta.
Flickan såg en man som sin far men fadern i den mannen måste dö för att mannen skulle bli vad hon behövde. Och det hon behövde var tak över huvudet, mat och ett socialt sammanhang. Ett värde där hennes gåvor kunde tas emot så att hon själv kunde växa.

Så fel det kan bli när flickor älskar män som glömmer bort att flickor ännu inte kan ge sina kroppar utan att förlora sig själva.
Så fel, att närhet vänds till avstånd och själva innerligheten kallar sig vackrast när kölden frostat hennes kind.

Sådant blev livet när flickan levde som mor till jämnåriga barn, att tiden slutade vara det som bar mening för att tiden var den lögn som dolde lekfullheten. Det liv som skulle varit mitt fick nya namn och själv sopade jag golven rena från minnen medan jag trädde varpen som fick bära dagar och nätter av dofter jag sällan visste att jag kände.
Inte så att överenskommelsen mellan oss var uppgjord mellan två vakna själar. Nej inte alls, mannen som var psykiater och borde veta, stängde sina dörrar och sa sin själ in i mitt öra. Och jag lyssnade för att tomheten inte skulle plåga mig.
De dagar han var borta blev till vilsna rop och ångesten kramade köttsligheten stum till den timme han såg mig och log. Det var alltid leendet.

Fyra barn såg sin far äga barnbrud och ingen av dem sörjde så jag såg det. Sexton år gammal var jag säker på, att den trettonårige sonen skulle fostras att bekräfta min rätt att bära hans gränser. Han som sett många barn bli kvinnor i faderns hus kunde inte längre gå utan vetskap om att det som var rätt i den enas ögon var skändligt i den andras. Spriten som skrivits ut i avsikt att tillverka annat än desinfektionsmedel kom att hamna i ungdomligare sammanhang än där likörer och brännvin anses vara tecken på strävan mot fullkomligheten man måste bevisa där titlar går före medmänsklighet.
Han, den äldste sonen ägde sin fullkomlighet i en fylla som slutade där den måste, dold av skammen, med sonden djupt i inälvorna men ändå hemma för att ingen skulle veta. Allt var så vackert och barnen så fina i den stora överläkarvillan med slottspark vid vattnet.
Men den yngsta dottern hade mardrömmar och ville tröst. Blundande kröp hon ner mellan oss och fadern måste vänta till sömnen tog henne innan han själv kunde ta vad åtrån ville.

Och hela min status var bunden i lögnen med den man som var jämnårig med min mor. I hans åtrå låg min trygghet, min verklighet och hela mitt söndertrasade liv.

Om jag älskade honom?
Jag vet inte. Kanske vet jag inget om kärlek. Någon gång vet jag, att jag var ett barn i en famn där alla krav lagts åt sidan. Jag minns inte längre var jag fann den famnen, vem som ägde den och vem som lånade mig den. Kanske älskade jag den som bar mig i det minnet.
Men älska har blivit ett ord bland alla de andra orden.

Efter några år av vuxen besvikelse och tillitsfull lögn, fann jag mig själv där livet lämnar dem som tvekat för länge. Hans hunger fann ingen mättnad där barnet växt från porlande längtan till gölar av ständig besvikelse. Vad skulle han göra annat än söka sig levande vatten någon annan stans än i min bortvända kropp?
Så våra sängar fick väggar att vända sig mot och snart låg en ny liten barnbrud som andäktigt lyssnade till varje ord från hans åldrande läppar.

Så såg vi varandra i ögonen och jag log som skulle förlåtelsen vara mitt väsen.
Som vuxna förvildade blommor visste vi varandras rötter.

Men de barn som blev kvinnor i hans våld har aldrig fått röst ur hans händer. Jag ser dem i ljuset av kunskap och vet hur kistan stängdes kring henne som givit sin livskraft åt lögnen jag delade som vetskap. Jag vet att jag tigit mitt eget liv och jag vet att jag lovat det ingen kan hålla utan att själv bli ett med sitt löfte.

Så ber jag om tid, alltid mer tid att tänka de tankar som skulle ge livet tillbaka till åren jag flytt undan kärleken. Tid att få ge den lånade verklighetens spårlösa liv tillbaka till barndomens olevda dagar. Men kanske har jag förstått utan att vilja veta, att det är sant det jag alltid predikat. Att tiden som gått är förgänglig, och att allt vi har är att veta det nu som är livet.
Så måste jag stå där jag är och leva som vore jag nyss född till dagen som kommer som oskrivet blad ur den stora okända evighet som nog inte bryr sig om sådant som slutat att dofta och nog inte längre är till.

Och ändå förbannar jag min egen gestalt när spegeln förvränger vad kärleken aldrig fått se.