Det är vår. Så ohyggligt mycket vår att grönskan har växtverk. Så mycket vår att han inte ser så mycket mer än hennes ögon framför sig. Vart än han vänder sin blick, faller han ned i bråddjupet som finns däri.
Hon vänder sig åt sidan och hon ler, hon ler. Han vrider först huvudet åt höger, hastigt för att inte tappa kontrollen. Sekunden senare lockar hennes röst till ögonkontakt, där varje flyktförsök bestraffas, hårt. Vad ska man göra mer än att andas lugnt och låta bruna ögon leda, vart än de vill.
Mellan gröna, välklippta, häckar susar de i hög hastighet genom kvarteret och passerar strax snabbköpet på hörnet, dit mamma brukade skicka honom i ärende att köpa cigaretter. Han drar sin hand genom det nyklippta håret. Hon fingrar på den klänning hon bar vid det första av ögonkast. Det var en sommar i minnet, där regnet får tyget att klibba mot hennes hud.
Nu blåser det till från vindrutan och man kan urskilja den envetna trumpetaren när han tar ton. Doften av marinad på grillen påminner alldeles för mycket om en barndom på grönt gräs under en ek, alldeles för tjock för att omfamnas av endast dig och mig.
I absolut förtegenhet kastar hon sin blick in i hans och låter den så stanna där. Läppar som talar för döva öron; när hon säger något om vänskap. Kanske mer än så. Det viskas om möjligheter och talas om en ljusnad framtid; det osäkra talar vi alltid tyst om. Här gives honom ett säkert kort, en biljett till ett efterlängtat inträde, men han vet varken ut eller in. Imorgon river han det tunna pappret itu.
Det är vår och han känner hur sommaren kommer alldeles för fort. När ovana ögon bländas av ljuset ännu en för tidig morgon. Stop, nu går det för fort! Med förvånansvärd fart tar hon språnget ifrån. ”Det är vår och alla blir rastlösa förr eller senare”, sa rikemanssonen på en klassfest, även den en parentes i tid och rum. Ett av många moln på sinnet; just den här våren följer han en sjusärdeles dålig trend.
Över linjen hörs orden som inte riktigt hittar in helt och fullt. Klarar drömmarna av att dränka sanningen ännu en gång? Ett uteblivet, och ett, alldeles för tydligt svar blir upphovet till ännu en fråga. I eftertänksamhet ser han ut över torget, solen gör inte huvudverken bättre och han griper efter en förklaring; Det är vår. Alla blir rastlösa, förr eller senare.