Janet gråter.
Kinderna är torra.
Armarna är röda.
Janet gråter blod.

Med sina armar.

---

Janet, min älskade, jag ser sorgen i dina ögon och gråter de tårar din kind berövats. Jag ser din smärta, de sår som täcker din vackra kropp. Jag önskar jag kunde läka dig, reparera din själs skador. Janet, säg mig vad jag kan göra, för att du ska bli hel igen.

---

Hjälp mig!
skriker hon tyst
med blödande armar
och sönderbitna läppar.

Hjälp mig!
Varför hör ingen
varför ser ingen
smärtan i hennes själ.

---

Janet älskar, hennes hjärta slår.
Varmt och bitterljuvt, längtan efter den hon inte får.
Hennes kärlek är ren, hennes lekar ej.
Hon hoppas, hon tänker, bara på sin tjej.
Hennes kropp han tog och hon lärde sig lekar,
kärlekens renhet denna kunskap förnekar.
Hon åtrår, hon längtar, hon törstar och begär
den enda flicka som hon någonsin hållit kär.

---

Förväntan; iver. Janets hjärta dunkar, slår våldsamt i bröstet. Hon kan, hon tror att hon kan, hon känner att hon kan, hon VET att hon kan. Janet drabbas av ett lätt anfall av yrsel. Det snurrar i huvudet och flimrar för ögonen. Hon drar djupt efter andan, stadgar sig själv. Hon tar första steget, lite osäkert, andra steget är redan stadigare och det tredje steget självklart. Hon släpper det sista av tvivlet; Janet dansar.

---

Naket kött möter kylan. Hennes kött, hennes skin. Hennes kropp, men han gör den till sin. Han förvandlar den till en själlös köttmassa. Förr försökte hon dölja sig, försvara sig. Nu har hon resignerat, kämpar ej längre emot. Hon låter honom ta vad han vill, när han vill.

Sagornas tid är förbi.

---

Mittemot mig
kall vägg.
Inni mig
kallt hjärta.