Jag minns den första gången när jag satte rakbladets egg mot mitt mjuka skinn, tryckte till och skar. Mitt skinn delade sig och röda blodsdroppar kom till ytan. Jag hade just fyllt 13 år. Jag var sönder, jag var i bitar jag hade lämnat hoppet bakom mig och levde för stunden. Min berättelse kunde börja här, från den stund då jag fann kärleken. Kärleken till rakbladet, till blodet, till självskadandet. När jag fann kärleken till smärtan. Problemet är att det vore en ofullbordad berättelse. Såsom alla andras, börjar min historia med min födsel, tretton år tidigare.

Självklart så minns jag inte mina första år. Få gör det, annat än enstaka, diffusa minnesbilder från tillfälliga stunder. Såsom den jul, jag minns inte vilken, när jag fick en kanin. Kaninen var så stor som en vuxens handflata, rosa och mjuk. Jag tog den med mig överallt de påföljande åren. Vad kaninen hette, minns jag inte, men den var min trygghet. En andra diffus hågkomst är skräckens minne. Jag bärs ut ur en hiss, jag har tappat min älskade kanin, men de vuxna lyssnar inte till mig, de stannar ej, hämtar ej min älskade. Min kanin, min trygghet, blev där ensam och övergiven i hörnet av en gammal hiss i ett okänt hus. Några diffusa minne till har jag från denna tid, några bra, några dåliga. Största delen av dem det ensamma barnets minnen.

Åren kom och gick, mina minnen klarnar. Ibland tänker jag att det skulle vara lättare att leva utan dessa minnen, utan dessa skräckens stunder. Om man bara finge välja sina minnen. Jag skulle då komma ihåg alla glädjeämnen, skrattande stunder när jag kände mig trygg och älskad. Jag skulle då glömma bort de stunder då jag var rädd och allt gjorde ont. Frågan lyder: om jag kunde glömma allt det onda, vore jag då fortfarande Janet? Eller vore jag en annan flicka, en flicka okänd för mig?

Goda eller onda, mina minnen är med mig. De har byggt upp mig och gjort mig till den kvinna jag är idag. Varje ärr på min kropp berättare en historia, men ärren i min själ är de djupaste, de som gjorde mest ont. En del har ej ännu till denna dag läkts, de är fortfarande öppna sår. Jag vill nu berätta historien bakom mina ärr. Historien är inte vacker, inte glad, men jag vill ändå berätta. Kanske genom att berätta så kan någon annan ung låta bli att gå min väg, ärrens väg. Kanske någon vuxen kan lära sig förstå sitt barn, förstå att även de unga kan ha själssmärtor.

Jag är Janet. Jag har varit självdestruktiv, jag har älskat smärtan. Jag har gråtit, jag har hatat, jag har sårat. Redan som liten visste jag att jag var ett misstag. Ändå är jag en positiv människa, jag skrattar ofta och mycket, och i denna dag kan jag säga att livet vinner.

Jag är Janet. Detta är min berättelse