5 månader har gått idag klockan 17.15..
Denna kvart mellan 17.15-17.30 var då jag stod vid din sängkant,
och fick veta att du aldrig mer kommer andas,
att du aldrig mer kommer titta på mig,
att du aldrig mer kommer säga ett ord mer till mig.
Tårfyllda ögon som snart svämmar över skriver jag detta..
Hur i helvete kan det vara sant !?
Hur kan det vara så orättvist!?
Jag könner fortfarande känslan när du kramar mig,
FAN, MAMMA KAN DU INTE KOMMA TILLBAKA, SNÄLLA,
JAG BER DIG, KOM TILLBAKA TILL OSS, TILL MIG,
JAG BEHÖVER DIG, DU VAR JU FAN ALLT.
Så mycket du skulle fått reda på,
och så mycket du skulle stöttat mig, och hjälpt mig.
Men du finns inte, och det gör min svim- & spyfärdig.
Jag har fortfarande inte fattat att det hänt,
att du har gått bort, att du aldrig kommer hem,
hur lång tid kommer det ta? NÅGON SOM VET?
hur länge till ska jag orka vänta på att jag kan må bra,
och få känna samma lycka som jag hade för länge sedan,
men även när hon var så pas sjuk? :'(
Real life hurts...
FAAAAAAAAAAAAN!