Jag öppnade ögonlocken, kännde ett starkt ljus strömma in i mina ögon.
"vart är jag?!" hörde jag mig själv säga med panikslagen röst.
En sjuksköterska kom emot mig, hon ställde sig på sidan om mig och log stort
"Du är på sjukhuset, du svimmade av när du var i skolan" sade hon.
Jag hörde hur jag började skrika, jag kunde inte sluta, jag började skrika mer och mer. Det där leendet, hon vill döda mig, Hon kommer döda mig.
Hon kallade på hjälp. Flera sjuksjöterskor kom springande emot mig, dom greppade tag om mina armar och ben. Jag försökte slita mig loss, men dom var starkare.
"Vad har jag gjort för att komma i det här helvetet?" frågade jag mig själv.
En doktor kom in i rummet, han trädde på mig en syrgasmask.
Jag såg hur flera människor stod i dörröppningen och kollade nyfiket.
Doktorn sövde ner mig. Jag kommer inte ihåg vad som hände sedan bara att allt blev svart.

Jag öppnade mina ögon igen, samma starka ljus strömmade in i mina ögon.
Jag blinkade några gånger, jag såg ett suddigt ansikte, efter en stund blev det klarare.
Det var min syster, man kunde se hur hon hade gråtit. Det annars så värordnade sminket var kletigt och utsmetat, hennes kinder var svarta av marskara. hon frågade hur jag mådde.
Jag försökte svara med det gick inte, orden som kom ut från min mun var ljudlösa.
Hon gav mig en kram, jag kännde hennes goda parfym och ville aldrig att hon ska släppa, men det gjorde hon. Hon sa att hon behövde gå till skolan och gick snabbt ut ur rummet. Allt känndes så tomt utan henne.
Efter ett tag kom en doktor, han berättade jag inte behövde vara kvar här och lät mig gå.
När jag kom ut kändes allt så lätt, som om jag var en ängel som hoppade runt på små moln. För en stund glömde jag bort verkligheten, men blev snabbt påmind om den när jag kom inanför min dörr. Doften av rök omringade mig och knappt han jag ta av mig skorna förän jag hörde snabba steg, dom blev tydligar och tydligare, där stog han nu framför mig.
Han såg argare ut än vanligt. Jag ville springa men kunde inte, vad skulle han göra om jag en gång slog tillbaka, jag ville inte ens veta utan ställde mig och tittade ner på marken.
Han höjde knytnäven högt och slog några snabba slag. Jag kände hur tårarna var på väg.
Jag ville inte gråta, jag fick inte. "Han ska inte få mer makt än vad han redan har" tänkte jag men kände att det redan var försent, tårarna rann sakna ner för min kind, det kom fler och fler, nu fanns det inget stopp, dom strömade ut på mina kinder. Jag såg hur nöjd han var, han stor och flinar på mig. För ett tag trodde jag att han var färdig men då såg jag att han sakta höjde knytnäven ingen. Knappt han jag blinka innan jag kände hur slaget hade kommit.
Smärtan var olidlig. Det gjorde ont i hela kroppen. Nu låg jag ner på golvet.
Han stod där och bara kollade på mig, flinade elakt och slog om och om igen.
Efter ett tag slutade han. Han kollade på mig en stund. Sedan lunkade han sakta upp på övervåningen.

En stund senare öppnade jag ögonen. Jag såg hur min syster satt vid sidan om mig.
Hon hade gråtit igen. Han hade slagit henne också. Jag tittade på henne och såg att hon började få en blåtira runt ena ögat. Hon lutade sig snabbt över mig och gav mig en varm kram.
"Vi ska klara det här Nina, det lovar jag" sade hon och släppte taget om mig.
Sedan gick hon ut där ifrån. Efter en stund hörde jag hur våran foster farsa slog henne gång på gång. Jag hörde hur hon föll till golvet och tårarna började spruta ut på mina kinder.
Jag ville hjälpa henne men jag var för svag, han var för stark. Jag vågade inte istället satt jag bara kvar. En halvtimme senare kom hon tillbaka. Sminket var utsmetat, hon hade gråtit.
Hon tröstade mig och jag tryckte mig intill hennes varma kropp. Jag började gråta mer och mer. "Varför händer det här oss?" frågade jag henne.
"Jag vet inte Nina, men vi ska klara oss ur det här, det lovar jag dig" svarade hon och stoppade om mig. Hon gav mig en puss och sade att jag skulle sova.
Jag låg vaken hela natten och grät. Jag tänkte på varför inte vi kunde få leva normalt.
Min mamma hade övergivit mig och min syster Angelica när vi var små. Jag var två år när hon hade lämnat oss. Min pappa var ett stort frågetecken, inte ens min syster visste vem han var.

*
Jag hör en röst säga "snälla du svara, har din foster pappa slagit dig och din syster?"
Det är min psykolog. Jag säger ingenting, jag kan inte. Jag vill berätta, berätta allt om vilket svin han är men någonting håller mig tillbaka.
Hon tittar på mig och suckar djupt. "Jag vet att du håller inne massa saker, jag vill bara hjälpa dig kan du inte berätta?" frågar hon och tittar på mig.
Jag vänder snabbt bort blicken och tittar ut genom fönstret utan att säga ett ord.
"kan du inte berätta när du slutade prata, pratar du med alla utom mig eller ingen?" frågar hon. Jag fortsätter stirra på fönstret. En fågel flyger förbi och jag börjar tänka. Jag hör hur hon säger något men jag hör inte vad. Tankarna tar över.

*
Jag satt i skolan, vi hade engelska. Jag satt tyst för mig själv längs bak i klassrumet. Jag hörde hur alla pratade högt, men jag satt där helt själv på min platts. Jag satt och stirrade ut genom fönstret när jag såg en skugga närma sig mig.
"Jävla emo barn, gå och dö!" sade den, jag ville inte titta upp utan sprang istället där ifrån.
Jag sprang till min systers klassrum. Hon gick några klasser över i samma skola.
Jag förstod inte varför hon hade så många vänner medans jag inte hade några.
Hon kunde dölja allt som hände hemma så bra, på ett sätt som inte jag kunde.
Jag gick igenom den kalla korridoren när jag tillslut kom fram till hennes skåprum.
Hon var inte där och jag ville inte störa när hon hade lekton så jag sprang snabbt hem.
Min foster farsa var inte hemma så jag gick in i badrumet och tog ett varmt bad.
Jag tänkte att det kanske skulle hjälpa men det gjorde det inte. Jag ville bara glömma allt som hade hänt, jag ville komma till ett nytt ställe, ett bra ställe.
Jag började gråta och skrika. Det fanns inget stopp jag föll ihop på golvet, jag kunde inte ta mig upp utan blev liggande där. Jag ville bara komma där ifrån så jag började leta i badrums skåpen. Efter en stund hittade jag till slut min foster farsas rakhyvel. Jag pillade snabbt isär den. Jag lade försiktigt ett av rakbladen i min hand. Jag tittade på det en stund, till slut tog jag upp det och lät det sakta smeka min arm. Blodet började rinna ner för mina armar. Nu fanns ingen återvändo. Jag skärde djupare och djupare, blodet låg som en pöl på golvet.
Jag ville inget annat än att dö. Jag hörde hur ytterdörren öppnandes men jag fortsatte ändå
"snart är jag fri" tänkte jag. Jag hörde steg som närmade sig badrumet, det var min syster.
Hon frågade vad jag gjorde men jag svarade inte. Hon började banka och slå på dörren.
Jag sade fortfarande inget. Hon hämtade en skruvmejsel och öppnade dörren.
Jag ville inte att hon skulle se mig så här. Hon sprang ner och hämtade bandage sedan lindade hon försiktigt om mina armar. Det gjorde ont, onadare än när min foster farsa slog mig. Jag började gråta, hon grät också. Vi tröstade varandra sedan torkade hon upp blodet.
Hon sa till mig att jag aldrig mer skulle göra något sånt här igen, hon sa också att hon skulle fixa så allt skulle bli bra. Jag trodde inte att hon skulle kunna ordna det. "har det blivit så här illa kan det bara bli värre" tänkte jag för mig själv men sa det aldrig till henne.

Veckorna gick. Foster farsan fortastte att slå oss och varje dag tog jag fram rakbladen som jag hade gömt under min kudde. Jag berättade inget för min syster. Jag ville inte att hon skulle få det jobbigare än vad hon redan hade. Jag linade en handuk om såren innan jag somnade. Såren blev bara djupare och djupare men inget hände med mig. Ett par veckor senare hade såren blivit blåa. Jag visste att min syster skulle vilja att jag berättade om såren för henne. Men jag tänkte att om jag fortsatte skulle jag till slut dö.
Men något höll mig tillbaka, jag ville inte lämna henne själv. Vem vet vad han skulle göra då.
En kväll när foster farsan var ute på krogen berättade jag allt för henne. Jag visade såren, jag såg hur hennes ögon blev vattninga. Jag kunde inte titta på henne utan kollade istället bort.
Hon kramade mig och sade att såren var infekterade och hon bad mig att ge henne rakbladen. Jag gav dom till henne och lovade att aldrig mer skära mig.
Jag lovade henne också att alltid gå och prata med henne om någonting mer hände.
Det var så mycket som jag ville berätta för henne, om alla i skolan som höll på mot mig hela tiden, men det gjorde jag inte. Jag visste att jag hade lovat henne men jag ville inte att hon skulle få ta del av alla mina hundratals problem.

*
"Nina! Nina!" Jag hör en röst som skriker på mig. Det är hon igen, jag vet att min psykolog bara vill mig väl och allt sådant men jag tyckera bara att hon är jobbig. Varför ska jag säga allt om mitt liv till en människa som jag inte känner?
Hon sitter där i stolen mitt emot mig och jag känner hur hon tittar på mig.
Jag vill inte möta hennes blick, inte just nu i alla fall.
"tiden är ute, du kan gå till ditt rum" säger hon efter en stund.
Jag går sakta där ifrån, ut ur rummet, igenom dom tråkiga koridorerna, förbi matsalen och in i mitt rum. Tankarna strömmar runt innuti mitt huvud och jag lägger mig ner på min säng och somnar.

Jag vaknar hastigt med ett ryck. Jag drömde om honom igen, att han tog sig in på det här psykhemmet. Att han jagade mig igenom alla korridorer.
Jag hör snabba steg som närmar sig mitt rum, jag blir rädare och räddare. Dörren slits upp och jag rycker snabbt till. En skepnad stå i min dörr, det är en av "systrarna". "Jag hörde dig skrika, är något fel?" frågar hon. Jag svarara att det bara var en dröm och hon går där ifrån.
Jag ligger vaken hela natten och tänker. Skriken från rummen brevid mig skrämmer mig, men tankarna får tillslut övertag

*
Jag gick igenom dom fulla korridorerna, klockan var 10 och jag var sen till mattelektionen.
Det var bara några hundra meter kvar till klassrumsdörren. Jag skulle precis öppna dörren när jag hörde en välbekant röst. "Nina vi måste be skolsyster titta på dina armar". Det var min syster som pratade, jag kunde höra på hennes röst att hon hade sprungit.
Jag vände mig om och såg henne i ögonen. Jag kunde se på henne att hon var orolig.
Vi gick igenom korridorerna fram till skolsysterns dörr. När vi stod utanför dörren tvekade jag lite, jag ville inte gå in men min syster tog mig i handen och så gick vi tillsammans in i det lilla rummet.
Skolsysterna tittade frågande på oss och min syster började berätta om mina sår, hon berättade också att dom hade blivit infekterade.
Jag visade upp min armar och skolsystern granskade dom nogrant, sedan tvättade hon dom och la om bandage på mina armar. Skolsystern sade att hon ville informera målsam om det här. Jag satt bara helt tyst och stirra in i väggen. "Tänk om han skulle få veta, vad skulle han göra?" tankarna snurrade runt i mitt huvud. Jag ville inte att han skulle få veta någonting, allt skulle bara bli värre då. Jag visste inte vad jag skulle säga, han fick bara inte veta något.
Det var helt tyst en stund, sedan sa min syster "jag tar hand om det, jag kan berätta för våran foster pappa när vi kommer hem". Skolsystern tyckte att det var en bra idé och vi fick gå.

*
"knack, knack". Jag rycker till av det plöttsliga ljudet. En av "systrarna" står i dörren, jag har länge undrat varför dom jobbar här, vem vill jobba på ett psykhem lixom? Hennes blonda långa hår är uppsatt i en knut, som vanligt. Jag har länge varit avundsjuk på dom, tjejerna med perfekt liv.
"Nina, kom. Det är frukost nu" säger hon med len, fin röst.
Jag svarar inte utan följer sakta med henne genom dom långa korridorerna. När vi kommer till matsalen går jag och sätter mig vid mitt bord. Jag och tre andra sitter där, alltid, dag in och dag ut. Tjejen mitt emot mig heter Amelia, hon har brunt kort hår. Hon blev sexuellt utnyttjad av sina föräldrar sedan hon var liten. När jag mår som dåligast brukar jag tänka på henne, hon har haft det mycket värre än mig och ändå är hon alltid glad. "hur lyckas hon?" det är en fråga som jag alltid undrat över.
Den andra flickan vet jag inte så mycket om, hon kom hit för några månader sedan. Hon är lång och smal. Hennes blonda hår är alltid lika välordnat. Hon har tydligen blivit misshandlad flera gånger. Fast det kanske inte är så konstigt när hon själv hoatat och misshandlat folk.

Det sägs att hon egentligen skulle bott på ett ungdomsfängelse, med dom inte hade några platser kvar så hon fick bo här istället.

Dom två flickorna sitter och pratar med varandra. Jag brukar alltid lyssna lite på vad dom säger, fast jag pratar aldrig själv. Enda sedan jag kom hit har jag inte sagt ett ord. Det känns som det inte ens skulle komma några ord om jag försökte. Istället sitter jag bara tyst och tittar ner på min bröd bit. Jag föreställer mig hur smöret förvandlas till små maskar som äter upp mig inifrån så fort jag tagit en tugga.
"ska du inte äta Nina?" hör jag en röst säga. Jag kollar upp och ser att det är den blonda flickan. Jag vill egentligen svara, men skakar istället snabbt på huvudet och förblir tyst.
"Nina försök i alla fall, det är inte bra att svälta sig själv" säger hon och tittar granskade på mig och den lilla brödbiten.
Flickan vänder sig bort och börjar prata med Amelia igen.
Samtidigt smugglar jag snabbt ner brödbiten i en servet och stoppar den snabbt i ena byxfickan, precis som jag gör varje morgon.
En stund senare får jag beröm av båda flickorna för jag ätit upp min frukost. Om dom bara visste att den lilla brödbiten ligger inlindad i en servet, tryggt inne i min ficka.
En kort rödhårig tjej kommer emot mig. "time to go Nina" säger hon.
Jag följer efter henne till rummet brevid. Längs fran hänger det en whitboard-tavla och det står massa stolar och bord i det lilla rummet. Jag går och sätter mig längs bak. Flickan går iväg, men kommer tillbaka efter knappt tio minuter. Hon lägger försiktigt fram en matte bok, papper, penna, sudd och linjal farmför mig, sedan går hon ut ur rummet. Jag följer henne med blicken enda till hon gårr ut ur rummet.
Jag slår upp boken men blir bara sittandes och stirrar in i väggen en stund.
Efter en halv timma kommer flickan tillbaka. Hon garnskar uppgifterna som jag gjort. Det är två styckna.
"Kan du inte försöka göra lite fler uppgifter?" frågar hon. Jag vänder bort blicken och sitter helt tyst.
"Du är rätt dukitg på matematik nina, alla uppgifter är rätt" säger hon efter en stund. Jag sitter fortfarande helt tyst. Hon förstår att det inte är någon idé utan säger istället att jag kan gå tillbaka till mitt rum om jag vill.

Jag går sakta tillbaka till mitt rum. När jag kommer dit ser jag en flicka sitta i en av dom två sängarna som finns där inne. Jag tittar granskande på henne. Hon är söt. Hon har svart-vit randiga strumpbyxor och en svart "lolita kjol", hennes hår är svart och en lugg täcker halva ansiktet.
"Shoo" säger hon. Jag tänker svara, men hejdar mig snabbt, tänk om det inte går, om jag inte kan prata längre. Istället ger jag henne en snabb nickning.
"Du pratar inte speciellt mycket va? Personalen sa det till mig. Men det är lungt." Hon sträcker fram ett zebra-färgat block till mig. Jag tar tveksamt emot det.
"Om du vill något kan du alltid skriva det här, jag är din nya rumskompis". Hon ler mot mig sedan går hon mot dörren "Jag ska äta nu, är utsvulten" säger hon och blinkar till, sedan stänger hon dörren med en liten smäll.
"Vem var hon?!..hon..hon.. var som..som...ett ljus" tänker jag och sätter mig på min säng.
Jag blir helt mållös och kan inte tänka på något annat än denna ängel jag sett.. "Varför..Varför är hon här?!" tänker jag för mig själv.

Två timmar senare öppnas dörren igen. Det är den nye rumskompisen.
"Hej, vi hann inte prata så mycket förut, men mitt namn är Rebecka" Säger hon glatt.
Jag vågar fortfarande inte säga någonting. Istället skriver jag mitt namn på blocket.
"Nina" säger hon. Jag kan inte göra någonting annat än att le mot henne. "Hon är som ett ljus." Tänker jag, ett stark ljus, ett glatt ljus, som kan ge vem som hälst kraft, ork, mod. Få den sorgsnaste flicka att le. Hon är helt enkelt underbar.
"Varför är du här" Jag kollar upp, hade nästan drömt mig bort för ett tag.
Jag skriver kortfattat ner historien om hur allt började. Om hur fosterfarsan vaje dag slog mig och min syster, hur det blev värre och värre för varje dag.
Hon sitter där, som ett sken. Hon läser noga vad jag har skrivit, hon stannar upp ibland, tänker, kollar på mig korta ögonblick. Till slut ger hon mig en varm kram. "Den där foster farsan, glöm honom. Jag ska hjälpa dig, vi ska klara detta tillsammans".
En kännsla, en varm kännsla känner jag innom mig, någonting jag aldrig kännt förut. Vill verkligen denna flicka hjälpa mig, mig.. Lilla värdelösa Nina.

*
För första gången kan jag sitta i detta rum, det här stela lilla rummet, med hon. Psykologen, hjärntvätaren, idioten.. Jag mår inte ens dåligt, jag tänker inte på det förflutna. Man måste gå vidare. Ända sedan Rebecka kom har allting blivit annorlunda, allting har varit på "topp".
Jag har kunnat le, det var länge sedan sist. Jag har till och med börjat prata. Eller i alla fall sakt någon mening. Det känns underbart, fritt, till och med lyckligt. För första gången. Jag älskar Rebecka, "ljuset", min själsfrende, mitt hopp, min vilja, styrka, kraft.
"Nina, Nina!" Det är hon, psyologen. Jag kollar upp. Hon ser på mig, rakt in i mina ögon.
"Nina, du verkar gladare nu. Trivs du bra med din nye rumskompis?"
Jag vill svara, nu vill jag verkligen svara, prata. Säga allting till henne, med mina ord, mina ord som kommer ut ur min mun. Men det går inte. Om jag gör det för henne kommer jag bli tvungen att göra det för alla. Men jag vill ändå berätta, berätta om Rebecka, hur underbar hon är. Hur hon lyser upp min dystra själ. Jag tänker tillbaka, på i Fredags, det var då det hände..

Vi hade precis kommit tillbaka från lunchen. Jag satt i min säng och kollade in i väggen.
Jag kunde känna en sorts trygghet när hon var i närheten. Hon gick och satte sig brevid mig. Tog tag i min hand och sa "Nina, du är som en syster för mig, även om du inte pratar så älskar jag dig, som en egen syster." Jag hade kollat på henne, på hennes vackra ansikte, det perfekta sminket som aldrig smetades ut. Jag hade nästan börjat gråta vid det tillfället. Det gick inte att förklara kännslan. Den var underbar, nästan som en lättnad. Som om det bara var vi två, vi två i den perfekta världen. Det var första gången jag hade känt någonting sådant. Jag ville aldrig släppa hennes hand. Jag tryckte den hårdare i min. Då kom det. Först var min röst hes, jag fick lov att harkla mig flera gånger. Jag mindes inte ens själv hur min egen röst lät. Men den kom. Det kom ord ur min mun. Denna flicka, Rebecka hade fått orden, meningen, att komma ut ur min mun. "Jag...jag älskar d..d.dig Rebecka." Hade jag sakt.
Det kom rakt från hjärtat. Nu hade jag fått tillbaka allt mitt hopp. "Vi kan klara det, vi ska klara allt!" Hade jag tänkt. "Tillsammans är vi starka."