Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
livsrum?


Maskerad i döden bakom dörren ingen måste vidröra med öppen hand


Att gå in genom den där dörren, gräddgul med ett handtag ingen behöver ta i med sin hand för att öppna eller stänga, och dörröppningen bred som en borttagen sovrumsvägg i en ordinär trea i innerstan. Att bara gå in där på egna fötter för att ingen sagt något annat.
De som står vid bordet i ena hörnet kunde fortsatt sina mumlande tankar, de uträknade sifferraderna och summan att ständigt jämföra med andra summor, andra spel och andra förlorade sammanhang. Det här är ännu ett spel.
Men utåt ler munnarna trosvisst.

Här skulle jag skrivit mig upp på en brits, lagt mitt huvud tillrätta på den u-formade nackhållaren och väntat på den vita masken med de små hålen stansade genom plasten. Jag skulle lagt mina ord under kniv och delat dem splittervis, laserskurit, strålbelagt och munstängt dem.

Men i dag såg jag regnet upphöra i en strimma av sommarblå himmel. Fönstret vände min blick och mina ögon såg ljus som av nattblixt i åskknall.
De tre stegen jag hade att gå till domslut fick stanna där tiden blev glimt av en ordlös förtvivlan.
Och jag ställde mig frågan i rummet
Hur många dagar och tider?

Ögonkroppar stelnade i sina sifferrader
jag såg dem innan de drog sina hägrande uppsatser inför domarens blick
innan de signerade sina rader av åratals möda

Och jag skrev mig fram till randen av räddningens avgrund, tvingade blicken att kantra, falla mot djupen de talade orden förlorat.
men fann intet

Ett golv under mina fötter.
glimten av sol som en låga
men intet

I dag skulle det skapade ljuset, räknat i rad och kalibrerat, nå vidder av ljus ingen människa radat som siffror.
Och jag skrev mig till randen av tvivel där domarens ansikte tvingade allt det som doldes i gråten, att stillnat bli till inför ljuset
ett annat än rader av rätt eller fel

Ett golv
som en låga
att falla

och diktarens vilja är ändlig men stark och ljuset tar vägar av glömska när hoppet ett ögonblick stannar vid golv.
Starka armar lyfter
nacke mot materia
maskerad i döden men ännu vid liv
och glömskan


Trött av att alltid bli kvar
men solen
spänner sitt öga i livet
som oskapat ljus
att falla


att falla för alltid
som ljus










Fri vers av korpfjäder
Läst 1022 gånger och applåderad av 17 personer
Utvald text
Publicerad 2009-06-06 08:50



Bookmark and Share


  Yrre VIP
Stor text, berör och tvingar tanken bakåt-framåt
2011-09-12

  © anakreon VIP
Enastående läsning.
Bokmärke i form av ett
fritt i luftrummet
svävande korpvingepar,
överdragna med guld
som danas av den lågt
stående aftonsolen.
Carl-Erik
2009-06-07

  Gunnar Norrman
Jag får en känsla av overklighet, när jag läser din starka dikt. Kanske är det för att jag själv värjer mig för att tänka på döden. En filmscen ur Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet" dyker upp i mitt minne. Gunnar Björnstand spelar Döden, olm jag minns rätt. Magnifikt!
2009-06-07

  Gunnel André VIP
Du tar mig till ett operationsrum, en magnetkamera, en stark scen (bland många!) i Roy Anderssons Sånger från andra våningen, en rättssal, till Skapelsens början...och så måste jag läsa om för det finns nog fler utflyktsmål...det är stor poesi som åstadkommer såna vandringar!
2009-06-06

    resilient
det här är ju en profetia.
2009-06-06

  halmstrå
Fall för alltid, men stanna i det ljus där jag kan se dig!
2009-06-06

  Vildand VIP
... ja du korpfjäder så skriver en korp med gyllene vingar ... varsamt fjäderlätt som en smekning och en örfil på det ... bäst !!!
2009-06-06
  > Nästa text
< Föregående

korpfjäder
korpfjäder