Jag minns de dagar jag sov över hos dig.
Jag minns den varma luften, att vara ute på din gård.
Att vara med dig var det bästa som fanns.
Att få komma till dig var en frihet, som ingen kunde ta i från mig.
Trodde jag.

Att se dig bli sjukare och sjukare för varje gång jag träffade dig.
Friheten rycktes ur mina händer.
Du fanns där, men inte lika som förut.
Du mindes till slut inte mig. Fast vi hade så många minnen.
Så många.

Den dagen du försvann från jorden, slets jag itu. I två bitar.
Jag måste pussla i hop mig bit för bit.
En i taget.

Men jag minns de fina stunderna med dig.
Solen i ditt ansikte. Ditt léende.
Som solen själv.

19/1-08