Jag sitter hemma med min egna smuts. Jag gömmer mig, städar undan de där problemen och drar för persiennerna så ingen kan se in i mitt rum. För då kanske de ser mina problem, och mina tårar. De kanske syns så pass bra. Jag gömmer mig för er, här i mitt rum. Men när jag träffar er igen, ser ni fortfarande allt. För rummet har speglat av sig på mig, det finns ju där. Jag är en del av det och hur mycket jag än försöker skrapa av dessa jävla problem så finns de ju där när jag somnar, och när jag vaknar.