Le. Var glad. Se på dig själv, ditt fula rödgråtna ansikte. Inget annat än patetisk är du. Le, din jävel, le! Du är inte värd något annat. Se till att le. Oroa inte de andra. Du skulle bara våga fälla en tår offentligt, äckel.

Det var precis vad Zack brukade säga varje morgon till sig själv när han stod framför spegeln inne på toaletten. Avsky och vrede växte från dag till dag, för varje nytt steg han tog, för varje andetag. Ful var han. Ful som stryk, som hans mor brukade säga.

Sedan barnsben, så länge han kunde minnas hade hans dunkla barnhjärta fyllts med alla möjliga skällsord som på olika sätt beskrev hur misslyckad han var. Detaljerat hade det också varit för att bryta ner honom så mycket som möjligt. De psykiskt nedtryckande knivarna högg honom gång på gång i takt med hjärtats slag, rakt in i bröstkorgen. Aldrig hade han sett det ljusa vackra leendet över sin mors läppar, som mycket väl kunde jämföras med solen...