Skrattet ekar bort i tomheten

Leendet tynar långsamt bort

Känslan i din blick ersätts med tomhet

Dina armar slutar hålla om mig

Du tar avstånd

Och det enda jag kan känna är kylan i din röst

När du talar till mig

Ditt hjärta slår inte längre för mig

Kanske för någon annan

Det gör ont i mig att veta att ditt hat

Är ägnad mig

Vad jag gjorde för fel är ännu oklart

Men aningar finns kvar

Jag tror jag börjar förstå

Men vart tog den härliga människan vägen?

Den som mitt hjärta en gång slog för

Den som tycks förändrats något enormt

Jag önskar att du förstod mig

Önskar att du åtminstone ville tala

Utan att utväxla en mördande blick

Som stimulerar gamla minnen

Det gör ont att tänka tillbaka

Men jag kan fortfarande le åt det förflutna

Som gjorde oss lyckliga

Jag vet att ett förlåt inte räcker

För allt det jag gjort

Men jag önskar du kunde inse att jag ångrar allt

Och det sista jag vill säga dig

Med ett leende

Och lättnad i bröstet

Tack

Du har fått mig att förstå

Och jag hoppas att hatet över mig en dag släpper

För då kan du bli mycket lyckligare

Utan mig kvar i sinnet

Tack...