Genombruten såg jag himlen, det grå mot det gyllene vita där blåheten saknades långväga bort.
Det var min tanke, mina ord och allt det jag blivit. Så ofattbart grått mot det vackra.
Sömnen jag ville stod som dörrvakt
och porten
öppen dit där vanmakten skrattade åt lustan
men bara som ett skratt

allt annat var verklighet

Genombruten, hann jag tänka, det grå. Men reste långväga tanke för att hämta en okänd kamrat. Så fult jag tänkte det ordet. Som takplattor nötta av regn. Men glömde hur väta kan dräpa
den inre som sorg utan ögon
men himlen som öppnar sig bortom
har mer än de skrämmande tårar
en flod som ett folk
och folket blir en
som en själ att bli dränkt

alt annat är verklighet

Genombruten, ville jag låta mitt skratt håna himlen som tagit mitt namn till att jorda. En kista av trä och ett namn på en sten
vem skulle läsa de orden
av gråhet där mitt i det vackra
och jag tog hennes hand
utan mitt tvivlande skratt
ett vidunderligt ögonblicks trohet
och porten
öppen dit, där vanmakten skrattar åt lustan
men bara som ett skratt
att bli dränkt

allt annat är verklighet