Jag skulle väl inte skryta om min skrivförmåga. Även om många berömmer mig och dagligen kommenterar mina ordval. Dem säger att jag väljer mina ord med en sådan vacker omsorg. Men i mina öron är mina ord en nedsmutsad melodi. Trots allt, det är ju jag som talar dem. Hur kan dem orden vara så vackra då? Och hälften av alla mina ord jag talar är lögner. Åh i mina öron är lögner skitiga undanflykter från verkligheten. Det knackade på dörren till mitt rum och jag kollade upp från min mattebok. Äntligen en paus ifrån den här tortyren. ’’Kom in!’’ Sade jag och sköt ifrån min stol från skrivbordet. ’’Är du fortfarande vaken?’’ Mamma hade kommit in och hon log lite men hennes blåa ögon viskade besvikelse. ’’Ja, jag gör min matte läxa.’’ Konstigt nog gjorde jag det, eftermiddagen blev helt enkelt för mycket. Jag ville inte såra mina föräldrar när jag helt enkelt har valt att skita i skolan. För i slutändan är det jag som ska vara författare och lycklig gift, ni säger ju att jag har talangen till det. Och då behöver jag inte kunna något utav det hära komplicerade språket. Min mammas leende blev större och hennes vita tänder lös upp hela mitt rum, hennes ögon blev oläsliga och jag stirrade ner i golvet. Min mamma Linda kom fram och pussade mig på pannan. Det betydde god natt. Det vet jag efter 15 års erfarenhet. Hon styrde stegen till dörren och gick ut och stängde den efter sig, ljudlöst. Jag rullade tillbaks min stol och började klura ut nästa mattetal. Bara fem uppgifter till sen är jag klar. Men varför sitter jag och slösar tid på det här, när allt jag vill är att skriva. Eftersom att jag är så duktig och jag har ju verkligen en stor chans att bli författare. Jag behöver bara ett litet jobb att stöda mig på. Jag behöver bara en fast mark att stå på. Jag behöver inte kunna engelska jag behöver inte vara proffs i idrott och matte är inget jag egentligen heller behöver kunna. Sådär ja! Då var matte läxan klar, nästa anhalt datan! Jag stängde igen matte boken och lade undan pennan och suddet och började gå mot min bärbara data som låg i sängen. Jag tryckte på start knappen på min data och den började surra. Jag stoppade mina kuddar mot väggen och virrade in mig i mitt täcke och skrev in lösenordet på datan. Msn rutan kom upp och jag kryssade ner den, och där var bilden. Bilden på oss. Nej, vad skriver jag? Inte oss, bilden på dig och mig. Det finns varken oss eller vi. Vi är två enskilda personer, vi är inte varandras andra halvor längre. Fast, du är mina ¾ och jag är väl inget annat än den flickan för dig nu för tiden? Och jag är väl ett dött minne för dig med. Och mer än så blir det väl aldrig. Och allt jag vill att du ska vara är min framtid. Jag borde ha kastat bilderna på dig och mig, men jag vill inte inse att det är slut. Det blir inga fler skratt, inga fler kramar inga fler picknickar. Det är slut. Och det värker. Tårarna började rinna och jag försökte inte hindra dem. Jag vet att det bara skulle vara meningslöst, dem skulle rinna endå. Även om data skärmen var suddig pågrund utav tårarna i mina ögon så tryckte jag upp Microsoft Word och började skriva. Mina fingrar var som raketer på tangenterna och efter bara några sekunder hade jag skrivit en dikt. En sådan dikt där mina känslor är gömda bakom bokstäverna, där minnen med du och jag är anledningen till varför den skrevs. Klockan är 23:40, jag borde väl sova. Men hur ska jag kunna när ditt vackra ansikte hemsöker mig i mina drömmar. Då jag hör din röst som tydligast. Det är nog bäst att hålla mig vaken, sömnen får jag handskas med senare. Nu ska jag bara försöka tänka på någonting annat. Som är väldigt, men möjligt, svårt. Ännu en gång blev mina fingrar raketer som började skriva poesi. Vacker poesi i andras ögon. Men bara en smärtsam och dyster text i mina ögon. Du tog iväg det vackra ifrån allting som jag gör. Du var ju faktiskt mina tre vackra fjärde delar. Allt som blev kvar var damm av en sorgsen flicka. Allt som blev kvar var jag. Din före detta tvilling själ, om du minns? Du sade ju att vi var två vilsna tvillingar i en stor och svart värld. Du sade, lovade, att inte ens tid eller sorg kunde sära på oss. Eftersom att vi funnit varandra, och då skulle vi aldrig tappa bort varandra. Det spelade ingen roll hur vilsna vi var. Men vad hände med oss då älskade tvillingsjäl? Om det inte var tiden som drog oss ifrån varandra, och om det inte var sorgen som fick oss att stanna så. Åh om det inte är pågrund utav att vi är vilsna som vi inte hittad varandras händer igen vad är det då? Jag vill bara känna dina andetag mot min nacke igen, hålla din varma hand. Smeka din bleka kind. Jag vill helt enkelt bara ha mina tre andra halvor tillbaks. Är det så fel? Men vad spelar det för roll om jag bönar och ber, jag
får inte tillbaks dig. Jag måste släppa taget om dig, och det som varit. Men det värker mer än att slita ut mitt hjärta ur bröstet på mig själv fysikt. Mina ögonlock blev häpnadsväckande tunga och jag hade ingen ork till att hålla dem uppe. Plötsligt var du tillbaks, och jag. Det fanns ett vi, ett oss, jag var hel. Måste jag verkligen vakna till den tragiska verkligheten, kan jag inte bara få sova föralltid. I en dröm där det finns ett oss och ett vi. Jag vill bara leva föralltid i en dröm. Tvillingsjäl.