''Vi hade kunnat fortsatt såhär i en evighet
men vi har verkligen inte all tid i världen på oss.''

Hans silkeslena röst som sade dem orden spelas upp i huvudet
på mig. Om och om igen. Jag har inget emot att höra en ängels
röst så många gånger, men han säger ju hela tiden fel ord.
För vi borde ha all tid i världen på oss att hålla varandras
händer och ligga i det gröna gräset och bara kolla upp och
höra varandras andetag. Men han har rätt. Vi har inte allt
tid i världen på oss. Hur många månader var det sa du?
12? Nej. 9? Nej. 5? Nej. 2? Nej. 1? Ja. En månad kvar är det
utav våran evighet. Sedan skulle cancern ha tagit ditt liv
sa du. Du sa att dem sa det till dig. Var det inte jag som
alltid tjatade på dig om att sluta röka? Jag visste att du
skulle få cancer tillslut. Han där uppe straffar mig verkligen
för någonting. Någonting som jag har gjort fel. Och vad finns
det för värre straff än att ta bort den man älskar mest från en?
Och ger en bara en månad på sig att ta farväl. Säg mig, hur ska jag
hinna lära mig att leva utan min älskling, vackraste kille i
alla decennium som är kvar? Går det ens? Nu har du allt ställt
till det Gud, nu fan tänker jag inte tiga längre. Jag tänker trotsa
dig tills du tar mitt liv ifrån mig med. Bara jag föralltid får vara
med Anton.

''Men varför händer det här oss?''

Ja Anton, ditt svar på det var inte det rätta svaret. För att det
händer oss för att det är fel på mig. Om du aldrig hade träffat
mig hade det hära aldrig hänt. Förlåt, allt är mitt fel. Så glöm
bort att det var för att jag förtjänar någon bättre. Och att Gud
visste att du aldrig någonsin skulle kunna lämna mig. Så han var tvungen
att göra såhär. Men jag ville aldrig att du skulle lämna mig. Värd
eller inte. Jag vill ha dig vid min sida, kan ingen förstå det?







''Jag ska ta bort den dära cancern Anton,
ta det lugnt du ska bli frisk. Så att vi
kan leva tilsammans föralltid som du lovade
mig. Våga inte bryta ditt löfte, för jag
tänker aldrig bryta mitt löfte om att jag ska
bota dig.''








Jag lovar. Anton.